Aftonbladet – 4 mars 1843, sida 2

måga att skrifva rondå, det vill säga stycken ,uden hoved og hole, utan både början och slut; detta händer i synnerhet poeter af en viss skola; man kan börja i ändan och läsa uppåt rad för rad och meningen blir lika förträfflig; det är lyckans barn, som aldrig kunna förvändas eller förtydas. Jag, för min obetydliga, enskilda del, hoppas, att jag, snart sagdt, hör till den klassen. Andra författare, och isynnerhet några författarinnor, hafva en egen förmåga att töja ut sina ämnen i oändlighet. Detta sker antingen derigenom att de kunna ur sitt vetandes lintotte utdraga en ändlös och fin tråd, eller derigenom att de förstå knyta hop ,äfsingar, af ett helt förråd nerklippta ändar af andras väfnader. Med ett oändligt tålamod sitta de der och knyta händelse vid händelse, id6 vid idd, en blå! och en brun, en hvit och åter en brun tråd om hvartannat, till en oändlig räcka, till en roman i 4 eller 2 eller 50 delar, allt som de vilja hanystanet stort till. Hafva de sedan en förläggare, som ger dem något visst per knöpp, så äro de kompletta författarinnor. Vi vete alla att denna jorden är en jämmerdal; oaktadt der finnes både vildt och tamt, håde blomkål och ärtskidor, så är det oss dock likväl en sorgeort, ett pröfningsstälie endast. Det är således klart att vi alla vänta på finalen, till det ögonblick, då vår boks första upplaga är utläst och boken slås igen. Har den förut vavit tryckt med suddiga stilar, hoppas vi att den framdeles blir upplagd med nya, mycket vackrare; har dess innehåll varit tvetydigt, hoppas vi att den utlägges Med noter, som upplysa rätta förhållandet med texten. Hvarje menniska är