Aftonbladet – 4 mars 1843, sida 2

tal är flytande, tydliga, klara och enkla; det jag hörde. 1 går var så enkelt, att nästan hvarje sats började med orden: I afseende på, — — tror jag, vill jag säga, tänker jag, ete. Hela talet beledsagade han med någon ganska karakteristisk rörelse. An stödjer han sig med venstra armen på bordet, under det han sätter den högra i sidan, står på högra foten och balancerar med den vänstra på tåspetsen; en ställning, som så ofta förekommer, att man icke kan tro det vara en tillfällighet. Efter någon stund träder talaren tillbaka, korslägger händerna på ryggen, å la Napoleon, framträder åter, vänder sig mot oppositionen och ser mycket öfvertalande ut. Efter hand blir ordsvallet snabbare, och äfven rörelserna följa hastigare på hvarandra, dervid förefaller till och med stundom några knytnälsslag i bordet, ehuru icke rätt starka eller så illa menade. På de effektfullaste ställena vänder sig sir Robert till sin falang och kastar ut till dem krigsropen, och då kan naturligtvis icke det bekanta: ,hör! hör! fela. Hela hans uppträdande är visserligen mycket angenämt för många, men erinrar äfven om en parisertyp, som har mycket fina manår. Lord Stanley var den andra Toryledaren, som talade. Men ser vid första ögonkastet att han utgör ett parti och tager parti. Passionens heliga eld har genombränt och förtorkat honom. Han talar häftigt, men icke utan behag, angriper sina motståndare man mot man och skyr icke att slunga dem de skarpaste och naknaste sanningar i ansigtet. Men just detta är förmodligen orsaken, hvarför han aldrig kommer framom andra linien. Midt emot dessa begge stå lord J. Russel och lord Palmerston. Den förre är en liten gestalt, som erinrar om Börne och Lamennais. Hans föredrag är oangenämt, något virrigt och långdraget. Den lilla gestalten har dock icke det lillas privilegium, ty han är plump, i trotts af sitt diminutivum. Under sitt föredrag går Russel regeibundet två steg tillbaka och äter två steg framåt. Om rösten stockar sig, bjelper han sig med händernes gestikulering, hvilka han rörer fram och tillbaka, icke som väderqvarnsvingar den ena efter den andra, utan begge på en gång, som då man drar på tråden i en kortkarl. Detta gifver den ädle lorden ett löjligt utseende. I talang står han under sir Robert och i värma och kraft efter lord Stanley. Han måste derföre ega andra företräden. Han är en bestämd man och rätt fram och är till slut icke att förkasta. — Palmerston bär lorden skrifven på sin panna. Han är en vacker karl med fri och djerf blick. Tans föredrag är likväl objelpligt, ofta stammande; detta förklarar huru han såsom minister kunnat med ett par tvetydiga fraser hj Ipa sig ur förlägenhet. Men såsom ledamot af oppositionen är detta icke nog. Hans tal är stolt och modigt, likasom hans politik var det, och såsom hans yttre antyder. Men såsom vi sagt, ban är något tafatt och man måste åtminstone medge ministeren, att den har talangernas öfvervigt, qvantiteten och qvaliteten, såsom Thiers säger. En mängd talare af andra och tredje rangen yttrade sig derefter, men de talade alla illa, sämre än fransyska deputeradekammarens af andra ordningen. Ofverhufvud hofva de fransyska talarne vida mer konst. Jag har redan anmärkt, att till och med sir Robert Peel ett halfijog gånger började sina olika temata med ett with respect ete. De andra säga innu enklare: jag tror — jag hoppas — jag kan icke — jag ville gerna — jag — jag — detta pjag glömma de aldrig. Virket är väl godt, men illa arbetadt. I Frankrike jåter det lättare bearbeta sig, men är derföre icke bättre. Skönare är det i alla fall. .