Aftonbladet – 4 mars 1843, sida 1

min lycka. Jag har ofta sedan sett andra lyckige på samma sätt som jag, lycklige derföre att le voro olyekliga i andras ögon. Det brann en gång i den staden der min släginge bodde. Han var rik, han var förtviflad då elden fattade i hans hus; den gamle mannen höll på att blilva vansinnig, hån skyndade bort med möbler, han bad folket om räddning, man lydde honom, man ref och slog sönder allt hvad man kunde — det var en vinst endast det ej brann pp. Jag var för liten att göra nytta, jag smög mig från elden och satte mig på en trappa, de! sjorde mig ondt att se den goda gubbens förtviflan. Der satt en gubbe bredvid mig på trappan, hans öga hvilade på den böljande elden, en tår stod darrande i det insjunkna ögat. Han höll sing händer tillsamman liksom till en bön och ja följde hans exempel och sammanknäppte mina och bad till Gud att elden skulle stadna. Den gamle såg på mig och smålog. Hvarför beder du så frågade han; vet du jag har sett staden brinna e! gång förr och en skönare stad uppstod i den för brändas ställe. Men, invände jag, hvarför sörje du icke, det är ju din koja, som ligger och glö der derborta bland röken. — Ja min gosse, sad. gubben, ja det är sant, men Gudskelof, jag är fat lig, jag hade intet allt rädda utom lifvet och de har jag räddat; hvarföre skulle jag sörja? — Fö edra medmenniskor, sade jag. — Du har fött mi g0sSe, smålog han, men de fattige äro i samm belägenhet, som jag och de rike BR tillfälle att byg ga nya palatser, de fattige få då dagspenning fö sitt arbete; tror du ej min gosse, att en sådai händelse ligger i Försynens plan? Så talade den fattige mannen. Det är af e