Aftonbladet – 3 mars 1843, sida 2

MUSEER TRSNESSA BASSE STR ERE SETS re eSATA När jag kom ut i verlden blef en professor min jordiska gudomlighet. Han var lärd, sade man, ett snille, omtalade man; nåh väl, jag såg upp till honom, som på en öfvernatur lig varelse. Hans stora bokhylla med folianter gaf mig en djup vördnad för hans stora lärdom, jag kunde ej begripa huru man skulle i en liten knopp som ett menniskohufvud få rum med alla dessa hästlass af erudition; jag betraktade hans stora doktorshatt, visserligen föreföll den mig liknande en Cache desordres, men att så mycket kunde innehållas deri, tyckte jag vara en trollkonst. Åter bedrog jag mig. Min professor var en ganska vanlig man, några år förgingo, hans rykte aftog, hans pedantiska, stela väsende behagade icke, bans skrifter lästes icke och det som förut varit drag af snille blef småningom endast dumheter. Min Gudaprofessor var helt enkelt en vetenskapens handtverksmästare. Han filosoferade öfverläst på samma sätt, som en skomakare gör sin sko öfver läst. Men han skar sig aldrig nya läster, utan begagnade beständigt de gamla som stodo på bokhyllan. Den ofantliga boksamlingen var, med ett ord, ingentingz annat än gamla lappade Jäster, ämnade antingen till något nytt arbete, eller för att slå ut någon gammal hoptorkad idd, så alt den når goriunda passade efter den nya tiden. Jag ba sedan funnit, alt det så kallade lärda hondtverke! ofta inskrönker sig till blott en nödtorftig tåstötning och kla cklappni nu al det gamla; kemmer der någon, som rent af förfotar, vetenskapen, så är det en sekular menniska, sitt fäderneslands och sitt tidehvarfs beder. Nya skaft behöfvas aldrig Jag bar sedan fått mig många idealer, Jag har