Aftonbladet – 3 mars 1843, sida 2

F alla deras ögon, som hafva lifliga känslor, i mödrarnas och qvinnornas, i hela den ädeltänkande ungdomens, i alla mogna mäns, hvilkas själ hyser upphöjda ingifvelser, med ett ord, för alla ädla, de må vara inom eller utom Frankrike, är herr Lamartine den enda store representanten af känslans ädelhet, tankens värdighet och begreppens högre lyftning i Frankrikes parlamentariska verld. Nå väl! sedan denne man, under den befallande nödvändigheten att försvara ordningen och freden, som dåraktigt hotades, under åtta år försökt allt, att gvarstå i de konservatives leder, har han gått att förklara Frankrike och Europa, att han icke längre kan uthärda i den förpestade atmosferen af blygsel, egoism och korruption, som bildades af regeringssystemet och af det ultrakonservativa partiet! Och detta steg skulle, under den sakernas ställning, som nu är, icke vara en moralisk tilldragelse af stor vigt? Man skulle tro sig hafva bedömt den tillräckligt, då man öfverräknar, att herr Lamartine icke i kammaren släpar med sig ett stort antal röster? Sen då omkring er i landet, j oförnuftige! söken att förutse några års verkningar, om er syn är mäktig deraf. Samhället har, på sätt vi visat, inträdt i en fruktansvärd krisis. Det politiska systemet är undergräfdt och hotar med fall. De läror, som kunna rädda ifrån den intellektuella och moraliska anarki, hvari Frank rike är försänkt, hafva ännu icke vunnit nog häfd och styrka genom anhängarnes antal, för att bemäktiga g styrelsen af händelserna och gifva riktning åt sakernas gång. Och hvad måste deraf följa? Skall man väl kunna göra i tid hvad man mäste göra, för att besvärja stormarna? Gud vet det! Hvad os: angår, tröttno vi icke att antyda äskans afligsnade mullande och att angifva de mäktiga besvärjelseformier, som kunna förmå stormarne att kata fostret. Ma Gud bevara Frankrike och bespara menskligheten nya pröfninger!