Aftonbladet – 28 februari 1843, sida 2

ugnen, satte deremellan ett par spingstickor och sick sin väg. Om den stackars studenten varit i lynne att reflektera öfver något annat än sin tomma plånbok, så skulle han märkt huru de der stackars spingstiekorna gjorde allt sitt till för att visa björkpinnarne huru det gick tillatt brinnag han skulle märkt huru de genom otaliga sprakningar uppmanade de öfrige kamraterne att fatta eld; men att de slutligen slocknade utan någon annan verkan än att de närmaste blifvit ljumma på ena sidan och pepo af den inneslutna syran. Hade han varit politikus, så hade han kommit på många idker öfver spingstickornas förbränning och survedens föresats att bibehålla sig. Tusende eldiga menniskor, tusende snillen förbrinna och otaliga hjertan förkolnas för en id, under det att folket eller massan står der sur och isbelagd och segtorkar, utan att tändas; det varar redan länge innan den börjar pipa. Det är likväl ett glädjande tecken att värmen börjar tränga inåt mot folkets kärna, att syran der börjar att koka upp litet grann; men det är långt till när veden piper innan han börjar brinna. Jag för min del ville sätta hvarje ifrig reformvän, en hvar som uppoffrar sig för folket genom Sin egen obetänksamhet, med ett ord, jag ville sätta vår tids unga rabulister framför en sådan brasa och berätta dem att folket ej är eldfängdt af sig, att det måste ligga länge och soltorka innan det blir dugligt att tändas för en idf, och att man bör spara snillets och ungdomskraftens spingstickor för att lysa med, men ej för att tända en rå massa. Följden a att sådant försök är att reformatörerne förbrinn sjelfva, utan att tända på sina grannar.