Aftonbladet – 25 februari 1843, sida 2

bvars ena hörn, till höger, är ett kapell med den Heliga Jungfruns målade bild, för hvilken Grekerne bedja. Derinom äro stora, fuktiga grottor, öfver hvilka det stora taket vördnadsväckande utsträcker sig, prydt med håliga tuber, liknande ispiggar, under det en liten genomskinlig, förstenande bäck rinner utför klippan. På ena sidan äro små rum, som sammanhänga med underjordiska gångar, utan tvifvel begagnade såsom tillflyktsorter under revolutionen eller såsom tillhåll för röfvare. Djurben och stenar, svärtade afrök, visade, att helt nyligen någon del användts till boning. De stora utholkningarne rundtomkring, marmorblock liggande såsom de föllo, kanske för tvålusen år sedan, och utseendet af att hafva varit en scen af oerhörd industri och arbete, stå i en skärande kontrast mot den nuvarande ödsligheten och förfallet. Troligen kommer hammarens och mejselns ljud aldrig mera att höras der, stora tempel skola ej mera resas, och nyare tiders anda skall aldrig, lik de gamle Grekernes, komma marmorns grofva block att tala. Då det blef mörkt spisade jag middag på Hötel de France, hvarunder herr Hill kom med den glada underrättelsen, att min kappsäck anländt. Ett stort Papper, på hvilket stod ,Hurra! Hurra! ;Hurra!, var ditsatt af min vän Maxwell, som mött den på Lepantovikens stränder, under en Greks vård, som sökte mig. Jag öppnade den med rädsta och fann, till mitt stora nöje, föremålet för min största ängslan orördt: min dyrbara dagbok, efter hvilken jag skrifver detta, räddad från faran af? ett anonymt offentliggörande eller från att användas till förladdning. akta knackning på dörren, hvilken åtföljdes af en I Nästa morgon, innan jag uppstigit, hörde jag en jsa ! I Tysks inträde, en missionär, som jag träffat flera gån