Aftonbladet – 24 februari 1843, sida 2

Prosten glorierade sig af att spela en smula ol: och då flickorna om aftnarne sjöngo: Stunlen bortilar, men icke min smärta,, eller någor iten stump ur Kronofogdarnen; brukade: han nedaga fiolen, som hade sin plats mellan fenstren midt emot taflan med harfoten, applicera en nyc: sel vid stallen som sourdine, hvilken inventior örorsakade en sällsam näston — ej olik den, hvar: med bondgummor, som nyttja glasögon utan bå sar, sjunga sina psalmer — samt med ett ihärligt, släpande legato ackompanjera och leda de späda rösterna, hvarvid hände, att de vidhänsande nycklarne, serdeles under utförandet af viss: partier, som spelades uti qvarter, något litet skramlade mot resonnansbotten. Nu hade äldsta mam: sell, Gudbevars, med mycken ifver och möda in studerat Gelinecks variationer på Tyroler-valsen med trioler, öfverslag och allt, och ett stort ba taljstycke, till biskopens ankomst; och dertil hade hon lärt sig Fordom grönlockade Herta och Öfver hafvets vilda böljan, hvilka sjöngo solo, samt Sorgen är skuggan i lifvetn, som sjöng uti trio. Lilla mamsell riktigt hedrade sig, son man säger. Bataljstycket spelades alldeles excel tent; fältmarcherna gingo oförskräckt; trumhvirf larne Ukaså; De sårades skri hotade de pinad diskantstränsarne lika mycket, som kanondundre basen. Biskopen drog mekaniskt sin stolen smul bort, tackade och frågade, om hon inte äfve kunde Geijers Viking Lilla mamsell kände ick alls till det stycket, och biskopen lolvade att skick henne det, så fort han kom hem. Det hade imedlertid blifvit afton och man be redde sig på att gå till ro. Biskopen gick til