Aftonbladet – 23 februari 1843, sida 2

n7—r mm —— rr OO SÖNDAGEN uli prestgårdar, heldst dem, som ligga nära kyrkogården, är högst treflig. Klockorne ringde till gudstjenst; de klara, lena ljuden genomflöto den fredliga, rena luften; öfver bron, som förenade den omtalda åens båda stränder, vandrade kyrkfolket, gammorna med sina nystärkta, hvita bhulvudkläden, med breda fållar och sina svarta kamlottströjor — flickorna med sina lifklädningar af randigt tyg samt brokiga shalefler, i bänderna buro de kryddqvastar. I förbigående må nämnas, att bondflickorna i Småland hafva alldeles ett eget sätt att hopsätta dessa kryddqvastar — de bestå vanligtvis af: tusenskön, borstneglikor, åbrodd och salvia, omgilven af bandgräs, på hvilket toppen och stjelken sammanböjas, i form af bandygglor, och derutomkring ett utklippt, rundt papper, med ett hål i midten, hvarigenom blomstjelkarne nedstickas. Jag vet icke hvad för en egen, sällsam färg naturen på sådana dagar antar. Det är liksom en fridfull stillhet bredde sig deröfver, sädens vaggning synes långsammare, ängen tyckes praktfullare och sjelfva suset i träden ljuder högtidligare; vågornas sqvalp vid stranden, foglarnes sång, biens surrande, dufvans kutter på taket, allt har elt eget lynne — jag säger el att det fört åller sig så, men det tyckes så — må vara ait åskådarens egna kögtidskänslor inlägga en egen mening, en egen betydelse uti de föremål, som omgilva honom. På sådane dagar kom prosten, rakad och svartklädd, ned i salen och 1to3 sin frukost, vanligen bestående afägg och mjölk. Söndagen sjöng han sällan, men i stället läste kan, under det han gick fram och tillbaka på det löfvade salsgolfvet — samt då och då kastade en