Aftonbladet – 23 februari 1843, sida 1

VW m—A— OO till en del af sin muns; ty barnen uti prestgården, hvilka, i anseende till hennes stora gåfvor att förtälja sagor, gissgåtor, ordlekar och sådant mer, höllo henne mycket kär, försummade ej alt med små välkomna presenter uppmuntra och förbinda gumman, hvilken i anledning af ofvannämnde egenskaper kallades Sago-Regina. Hon visste att förtälja den mycket ömkliga historien om pigan som trampade på brödet,, samt om hvillmosskjortorne och knäckebrödsstugan; äfvenledes kunde hon sjunga hvarjehanda vackra visor om Sven Svanehvit, och hertig Ridderborg, m. fl., och då minnet någongång svek henne, visste hon alt flicka till hvad som felades med en skicklighet och en smak, som var anmärkningsvärd, Härigenom hade hennes berättelser lltid ett nytt behag, och de erhöllo genom dessa tillsattser af egen fabrik, för hvarje gång i barnens ögon ett nytt värde, och blefvo aldrig gammalmodiga. Sago-Regina var i alla fall inte nåsot vanligt, nedrökadt, gammalt inhyseshjon. Hon var i hela orten känd för sina intellektuela gåfvor: hon ansågs för en sorts orakel, en marknadsimprovisatrice; alla krusade för henne, och kanske afundades henne litet i mjugz. fär tillbringade de unga från prestgården de ånga vinterqvällarne. Med bara bufvuden och sorta, åtsittande kläder, lurfvade de den välkända vägen framåt, der det vänliga ljusskenet från stusans lilla fenster glädtigt vinkade dem, och der le, då de kommo närmare, sågo spinnrocksbjulet snabbt vindas omkring framför spiseln. De inrädde, knackade snön ur de klafsiga skorna och ställde sig i en hoj kring den lågande härden, ndast lemnande en smal öppning mellan sig, på let ljusskenet målle framtränga till gummans toltmfyud; ty det hade hon en gång för alla förbevållit sig. Värdinnan rörde hastigt om i spiseln ch ditlade, för högtidlighetens skull, några furuötter, som voro fulle af kåda, hvarigenom det illa rummet i hast blef upplyst ochklart som