Aftonbladet – 23 februari 1843, sida 1

MM—— mm ee lykta; derefter tummade hon hårbindeln några gånger, kände efter om schinjongen höll parulen, — det vill säga, om den var riktigt och behörigen upplagd — fattade åter tråden och började sakta sno om sitt spinrockshjul.. Barnen sågo dervid glade på hvarandra, de visste nu hvad komma skulle, derefter klarade hon den gamla strupen och sjöng med en låg, men tydlig och behaglig röst, visan om Skall-Margetan: Skall Margeta sköt nu då skeppet ifrån land. Det regnar och det blås. Hon frägde icke efter Gud Fader eHer And. Vi ro nu öfver sjön med de åror. Och när som de kommo på hafsens djup, o . Då blåste der en storm från himlens rand. Kära ni min skeppare, ni ror mig väl i land: Eder vill jag gifva mitt röda guldband. Jag passar inte på ditt röda guldband. Det står till Gud Fader, om vi komma i land. Kära ni min skeppare, ni ror mig väl hem: Eder vill jag gifva milt sölfbordan skrin. Jag passar inte på ditt sölfbordan skrin. Det står till Gud Fader, om vi nånsin komma hem.) Skall-Margeta hon kastar ut Karske sönerne två — Nu hoppade du öfver, Reginan, sade de små uppmärksamma åhörarne. Skepparen så först, att båten var för tung, derföre skulle hon kasta ut sönerne små — Se så jan, det kan man väl begripa, utan att tala deromp,, mente Regina, litet förtretad, alt hafva blifvit beträdd med glömska. i Skall-5argeta hon kastar ut karske sönerna tyå. Det regnar och det bläs. På vågorna flöt deras hyitgula hår. Vi ro nu öfver sjön med de åror. Nå, hur gick det sen?, frågade barnen andäktigt, då Regina tystnat. . Huw det gick? de drunknade, vet jag.n