Aftonbladet – 22 februari 1843, sida 2

säng så långt möjligt var från den förhatliga vrån, icke till höger, ty der var paradiset med ormen, icke heller till venster, ty der grinade lejonet mellan Simsoms händer, men rakt fram, så nära det förlofvade landet, som var förenligt med prostens fria inoch uttågande, då han hvarje qväll kom att se efter om ljuset var släckt, och att tillhålla barnen att läsa sina aftonböner och icke somna på venster sida, emedan allt blodet då rann till hjertat, hvilket vore i högsta grad ohelsosamt. PROSTEN var en i högsta måtto originell, gammal hedersgubbe, som under sommaren alltid presenterade sig uti skinnkachett och nattmössa; detta sednare nemligen blott om hvardagarna, ty om helgdagarna nyttjade han kalott, kantad med bomullsband. Rocken var al något linneeller bomullstyg, skiftande på svart, brunt och blått. Som prosten alltid hade för vana att bära händerna å ryggen, under rocken, hade han råkat att slita två stora hål, der skörten förenade sg med lif vet, och der trädde han vanligtvis ut fingrarna. Han nyttjade stora rymliga skor, hopknutna med remmar öfver vristen. En egen olur var förknippad med dessa skor: prosten fann dem nemligen, nästan hvarje gång ban skulle taga dem på, helt tunga och våta. Dermed förhöll sig så, ehuru prosten aldrig kom under fund med verkliga förhållandet, att ungdomen hade en ogemen lust att tackla upp dem, och låta dem flyta på den så kallade ankbaljann (ett slags Gräfenbergsinrättning för gårdens fjäderfän), hvilken. förorsakade barnen mycket nöje, då de, för sina lexor