Aftonbladet – 22 februari 1843, sida 1

EN PRESTGÅRD I SMÅLAND. TECKNING EFTER NATUREN AF W. Som en brud i hvitt och grönt Står kyrkan, skymtad utan möda. ASPELIN. Vid en p,strandfager sjön, ej långt från den lilla staden N., var den, för sitt vackra läge och sin rikedom på fornåldriga minnesmärken ofta beundrade prestgården IL. belägen. En bördig fruktträdgård omgaf huset på dess södra sida, och på den vestra utbredde sig vidsträckta, vaggande sädesfält. I öster sträckte sig en hög ås, betäckt af en lumnig björkskog. Öfverst på en kulle at denna ås stod en runsten af omkring fyra alnars höjd. Stenen hade af sin egen tyngd sjunkit ett stycke ned i jorden och en del af runskriften, efter urtidens sed skrifven i rundel, var derigenom försvunnen; mossa grodde i de stela, enkla dragen, som för efterverlden skulle förkunna, att , reste stenen efter Fadur eller brodur sin. Närmare mot stranden stodo en mängd hängbjörkar, viftande sina långa, gröna flätor öfver vattnet. På norra sidan rann en smal å, som uti det s. k. prestegårdsbolet grenade sig uti tvenne armar, hvilka omflöto en helt liten kulle, hvarest fordom Carl IX haft sitt tält och i åtta dagar rastat, då han 4644 gick att möta kronprinsen Gustaf Adolf — som förde den andra armåen genom Östergöthland — och mötte sin fader vid Hvetlanda, för att derpå tåga till Calmar, mot Danskarne. Kullen heter deraf ännu i dag Kungsholmen. Nu skakar en högrest, enslig asp sina stela grenar öfver vandrarens hufvud, och dess dallrande, silfriga löf förtälja kanhända, i den