Aftonbladet – 22 februari 1843, sida 1

sommargröna nejden, något äfventyr från hänsvunna tider, kanske om Carl IX och hans bragder — månne hon vet någet derom? — jag tror det icke. På andra sidan af denna å var kyrkan belägen, en gammal, vördnadsvärd byggnad, med en rödfärgad klockstapel, öfver hvars besynnerliga dimensioner professor Törneros skulle haft mycket att säga. Huruvida den verkligen företedde någon ,utsväfvande orientalism, uti formen, eller huruvida den egde någon pagodlik och mysteriös fysionomi,, derom är jag icke i stånd att tillförlitligt upplysa; men visst är, att den sällsama resningen, med sina sluttande, vid basen fristående pelare, det sammantryckta i formen och det mossbelupna, af kajor kringflaxade taket, gjorde ingen elak effekt. Kring kyrkogårdens Jemna plan, längs muren, växte åldriga lönnar och askträn: frodigt gräs betäckte de små kullar, som svällde i deras skugga. Kyrkans inre är ganska anmärkningsvärdt: väggarne äro hvitmenade och i taket, måladt af Hörberg med uppriktig oljofärg,, nedsväfvar Cherubim uti rökaktiga, vålmande skyar. Öfver orgelfacaden sitta små virtuoser med ärtgröna vingar och svällda kinder och blåsa kenthorn. I koret finnes en mängd grafvar, hvaribland en och annan sekelgammal, hvarpå de uti munkstylsväsendet kunnige kunna, sig sjelfvom till fromma och androm till uppbyggelse, inhemta den hänsofna ättens namn och anor; till yttermera visso finner man kring väggarna åtskilliga sköldemärken samt prestafver med neddammade och sönderfallna prydnader af kröp eller krustflor. Här infunno sig barnen från prestgården allt ibland,