lännu ej vuxit till stater, för att finna biskopens uppgift ganska trovärdig. Intressant är äfven uppgiften på antalet af den katholska, det vill med andra ord Isäga den spansk-mexikanska be.olkningens antal, hvilket förf. uppskattar till 40,000. Då Spaniorerne för mer än halftannat århundrade sedan först nedsatte sig i Texas, grundade fransiskanermunkarne flera missioner här, för att omvända och civilisera de vil a stammarna. De berömdaste voro San Antonio, La Concepcion, San Jose del Refugio, San Sabas och Nacogdoches; de blefvo alla ganska blomstrande och räknade snart ett stort antal omvände. Hvart år trängde de vördiga fäderne djupare in i skogarne, vunno Indianerne genom sina skänker och sitt vänliga bemötande, samt förde dem till stationerna, hvarest de småningom bildade dem till fromhet och arbete. År 4812 undertrycktes denna nyttiga anstalt, och nu äro blotta ruinerna qvar. De arma vildarne, hvilka förlorat sina andliga ledare, måste skingra sig; somliga gingo tillbaka till Mexico, andra föllo offer för de ännu vilda Indianerne och de öfriga äterföllo i barbari. Den gudsfruktan jag fann hos de få, hvilka ännu bo i landet, visar tillräckligt, att de af skickliga händer blifvit uppfostrade till fromhet. Två kyrkor, de enda, som motstätt tiden och de nyare krigen, äro af en skönhet, som gör de gamla missionärernes smak och nit stor heder. Det största hindret mot landets framskridande, ett hinder, som här är svårare att öfvervinna än längre i öster, är Indianerne, af hvilka förf. uppräknar följande stammar: Comanches, 20,000 menniskor, Tonakanis, Lipans, Tankanags, Karankanags, Bidaes, Nacoces, m. fi. Om de verkligen, säsom Hr Odin uppgilver, äro mennizkoätare, vilja vi lemna derhän. Säväl Hr Odin, som en annan prest, Estany, hafva vidtagit mått och steg hos Iarankanags för att förena dem (till en mission. Af Comanches, den vildaste och mäktigaste stammen — kanske fruktantvärdast derför, att den ej förtär bränvin — hoppas Hr Odin till en början ingenting; de åro, som bekant är, ett ryttarfolk, genomtåga oupphörligt det släta, svagt befolkade landet, hvars få städer höja sig likt sparsamt strödda oaser, i skaror af 40, 20 till 200 personer, och mörda alla, som de träffa; sällan bortföra de fångar, och, då de göra det, mest qvinnor, liksom Pampas-Indianerne. , Under sitt tio månaders vistande i landet räknade herr Odin 200 menniskor, hvilka blifvit mördade ensamt af Comancherne. I de spansk-mexikanska städerne finnes sällan en familj, som icke genom vildarne förlorat en medlere, och knappt torde det se bättre ut för de hvita, serdeles i de medlersta, släta, prairie-artade delarne af landet. På södra kusten, i den fruktbara, men osunda trakt, der den hvite ej kan arbeta, visa sig också sällan de nordliga trakternas indianer, och man vet af andra berättelser, att de svaga stammar, hvilka ursprungligen lelvat der, hafva dukat temligen under. — Industriföreningen i Köpenhamn har hos danska regeringen sökt tillåtelse att få anlägga en jernväg från Köpenhamn öfver Roeskilde till en hamn på vestra kusten af Seland. Föreningen önskade att få bilda serskilda bolag för serskilda stycken af vägen, samt alt staten, om den ej kan garantera föreningen ett lån till 3 procents ränta, måtte ingå i bolaget för en fjerdedel. — OCKSÅ EN KONUNG. VIcke gerningen allena, utan äfven underlåtenheten gör förrädaren. Afven den är en förrädare, som känner en för folket nyttig sanning och förtiger den. Han är pligtig att tala, till och mel vid fara af min vrede. Den, som rätt tjenar sin furste, kan icke alltid tala efter hans vilja. Hvad nöd göres skall han med kraftiga ord säga, annars förråder han folk och furste tillika — Dessa ord yttrade en gång Alphons X. af Spanien, med tillnamnet den Vise, död 4284. — Lystps TAL. Den första fullständiga öfversällning af detta, för kunskapen om det politiska lifvet i Grekland högst vigtiga verk, författadt af den talare och statsman, som ofta blifvit ställd vid si:an af Demosthenes, har nyligen utkommit i Breslau. Öfversättaren är dr Alexander Falck. — EN GAMMAL SOLDAT. Den 22 sistl. Januari dog en, lika mycket genom sin orubbliga kallblodighet, som genom sin väldiga kroppsbyggnad, utmärkt man, Joseph Manney från Sales, i Vaulruz (kantonen Freiburg). Han hade erhållit bederslegionskorset under Napoleon. Han begrafdes på militäriskt sätt af sina vänner; en gammal underofiicer vid gardet gick i spetsen för processionen. Fem minuter före hans död sade läkaren till honom: Heorr riddare, fienden är här!) — Gör ingenting,, svarade Moanney; vi äro också här. — INTRESSANT UNDERRÄTTELSE FÖR GURMANDER. En arrendator i Dordogne i Frankrike sålde sistlidet är tryffel för en summa af 350,000 Rår Bko, och hoppas detta år erhålla dubbelt så mycket. Han skall hafva uppfunnit ett medel att uppdraga tryffel på grönsaker.