Aftonbladet – 21 februari 1843, sida 2

af detta ögonblick vara en källa till ren, oförvissnelig lycka för honom, och skall ej lysa mindre klart på aftonen af hans åt den lidande mensklighetens väl egnade dagar. Tillgifvenheten mellan båda — läraren och lärjungen — är lika skiljd från all vanlig uppmärksamhät och konsideration, som de omständigheter, under hvilka den uppstått och tillvuxit, från lifvets vanliga förhållanden. Tan sysselsätter sig nu med att uppfinna medel att gifva henne högre kunskap och att bibringa henne begrepp om den allsmäktige skaparen af den verld, i hvilke hon, ehuru mörk, tyst och luktlös den är för henne, likväl så innerligt gläder sig öfver sin tillvaro. J, som ögon hafven och icke sen; j, som öron haven och icke hören; j som ären bycklare, med bedröfvade anleten, och som förvriden edra ansigten på det menniskor må tro, att j fasten; lären ren glädje och lugn förnöjsamhet af den döfva och stumma och blinda! I sjelfejorda helgon med hopdragna ögonbryn, detta synlösa, hörsellösa, mållösa barn kan gifva er läxor, hvilka det vore väl för er alt följa. Låt hennes milda hand hvila på edra hjertan, ty den har kanske nåsot af den helande kraft, som den store mästaren besitter, hvilkens läror j förvriden och misstyden, af hvilkens kärlek och sympati för hela verlden kanske icke en af er, i sin dagliga öfning, vet så mycket, som många af de värsta bland dessa syndare, mot hvilka j ej ären frikostiga På annat än fördömelser! Då jag steg upp för att lemna rummet, kom ett lilet, sött barn inspringande för att helsa på sin fader, För ögonblicket gjorde ett barn med seende ögon bland den blinda hopen ett nästan lika pinsamt intryck på mig, som två timmar förut den blinde gossen utanför huset. OQO, huru mycket ljusare och gladare syntes mig icke landskapet derute nu, eburu glödande och rikt det in varit, förut, i jemnförelse med så många unga varelsers mörker, derinnel