Aftonbladet – 21 februari 1843, sida 1

LAURA BRIDGMAN; EN BLIND OCH DÖFSTUM FLICKA. (Slut från gårdagsbl.) I föregående berättelser är anmärkt, att hon kan urskilja olika grader af förstånd hos andra, och att hon snart behandlade en nykommen med förakt, då hon, efter ett par dagar, märkte dess svaghet till förståndet. Detta ingalunda älskvärda drag i hennes karakter har mer och mer utvecklat sig under det förflutna året. Till väninnor och lekkamrater väljer hon alltid de barn, hvilka äro förståndigast och Kunna bäst tala med henne; deremot är hon endast högst ogerna i sällskap med dem, som ej hafva godt hufvud, så vida hon icke behöfver dem för sina afsigters vinnande, hvartill hon ögonskenligen gerna begagnar dem. Hon använder dem och låter betjena sig på ett sätt, hvilket hon väl vet ej skulle gå an mot andra; öfverhufvud visar hon på flerahanda sätt sitt sachsiska blod. Hon tycker mycket om, då lärarne smeka andra barn, nemligen sådana, hvilka hon tycker om: likväl får detta icke drifvas för långt, ty dåf bli hon afundsjuk. Hon vill äfven hafva sin del hvilken är, om icke lejonets, åtminstone den större, och då hon icke får den, säger hon: Mir mamma tycker om mig, hon. Hennes härmmningslust är så stor, att hon före. tager sig handlingar, hvilka måste vara henne all deles obegripliga, och hvilka ej kunna gilva hennt något annat nöje, än tillfredsställandet af en inr drift. Man har sett henne sitta i halftimmar hållande en bok framför ögonen och rörande läp parne, såsom hon märkt att seende göra, då de läsa