Aftonbladet – 21 februari 1843, sida 1

En dag påstod hon, att hennes docka var sjuk hon klemade med henne på alla möjliga sätt oci gaf henne medikamenter; sedan lade hon henn till sängs och placerade en flaska varmt vattei vid hennes fötter, hvarvid hon oupphörligt skrat tade hjertligt. Då jag kom hem, yrkade hon att jag skulle gå in till dockan och känna henn på pulsen, och då jag sade henne, att hon skull lägga ett dragande plåster på dockans rygg, synte bon glädja sig alldeles utomordentligt och nästar skrek af förtjusning. Hennes sällskapliga känslor och hennes tillgif venhet äro mycket starka; då hon sitter vid sit arbete eller emottager undervisning, vid sidan a sina små vänner, afbryter hon hvarje ögonblicl sin sysselsättning, för att kyssa och smeka dem med en ifver och värma, rörande att se. Då man lemnar henne ensam, sysselsätter oci roar hon sig sjelf, samt synes ganska nöjd, och så stark synes tankens naturliga sträfvan, att kläd: sig i ord, vara, att hon ofta håller monologer pi fingerspråket, ehuru långsamt och tråkigt det är är. Men det är endast då hon är ensam, son hon är stilla; ty om hon varseblifver, att någor är henne nära, så gilver hon sig ingen ro, förrär hon får sitta bredvid den personen, hålla des händer och tala med den genom tecken. Det är glädjande, att i bennes intellektuell: karakter se en omättlig törst efter kunskaper oci en hastig uppfattning af tingens förhållanden til hvarandra. Hvad hennes moraliska karakter be träffar, är det vackert att se hennes beständig glädtighet, hennes fröjd öfver lifvet, hennes om fattande kärlek, hennes omisstänksamma förtrolig het, hennes sympati med lidandet, hennes sjelf