Aftonbladet – 20 februari 1843, sida 3

Men så underbar den hastighet än är, hvarmed hon skrifver sina tankar i luften, så äro de! lugn och den noggrannhet, hvarmed hon läser sådana, af andra skrifna ord, det ännu mer; hon tager dervid de sednares händer i sina och följer hvarje fingrets rörelse, till dess hon inhemtat bokstäfvernas betydelse. På detta sätt samtalar hon med sina blinda lekkamrater, och ingenting kan tydligare visa själens kraft att använda allt för det åsyftade ändamålets vinnande, än ett sammanträffande mellan dessa blinda. Ty om stor skicklighet och utmärkt talang fordras hos mimiker för att genom kroppens rörelser och ansigtets uttryck måla tankar och känslor: huru mycket svårare måste det icke då vara, när begge ärq omgifna af mörker, och den ene dertill icke hör Då Laura går genom en gång med framåt utsträckta händer, så igenkänner hon genast hva och en, som hen möter, och förbigår personer med ett tecken, alt hon igenkänt den; men di den person, hon möter, är en flicka af henne: ålder, eller en favorit, så flyger ögonblickligen el! gladt igenkänningsleende öfver hennes ansigte begge omfamna hvarandra, trycka hvarandras händer och uttyda genom ömsesidiga, hastiga finger rörelser sina tankar. Då göra de frågor och gifv: svar, uttrycka glädje eller sorg, kyssa hvarandr: och göra afskedshelsningar, liksom små barn, hvilka besitta alla sinnen. Under detta år — sex månader sedan hon lemnat föräldrahuset — kom hennes moder på besök till henne; scenen vid återseendet var mycket intressant. En stund blickade modren under heta tårar på sitt barn, hvilket, okunnigt om hennes närva