Aftonbladet – 20 februari 1843, sida 3

plötsligt röd; boppet tycktes kämpa roed tvifvel och ängslan, och aldrig målade stridande lidelser sig starkare på ett menskligt anlete. I detta ögonblick af pinsam ovisshet drog modren henne till sig och kysste henne varmt; nu uppgick med ens sanningens ljus för barnet, allt misstroende, all ängslan försvann, då det, med uttryck af den innerligaste glädje, kastade sig till sim moders bröst och öfverlemnade sig åt hennes kärleksfulla omfamningar. Numera brydde hon sig icke det ringaste om perlbandet, eller de leksaker, som erbjödos henne; hennes lekkamrater, för hvilkas skull hon, ett ögonblick förut, gerna lemnmat den främmande, sträfvade nu förgälves att rycka henne från sin moder, och, oaktadt hon, Med sin vanliga, ögonblickliga lydaktighet följde mig, då jag gaf henne ett tecken, skedde detta likväl ögonskenligen med ett sorgset dröjande. Flon höll sig fast i mig, liksom bestört och rädd, och då jag efter ett ögonblick återförde henne till hennes moder, kastade hon sig i hennes armar med den lifligaste glädje. Skilismessan mellan begge visade så väl barnets körlek, som dess förstånd och beslutsamhet. Laura följde modren till dörren, hvarunder hon höll armarne om hennes lif; då de kommo till tröskeln, stannade hon och kände efter, hvem som var i närheten. Då hon märkte lärarinnan, fattade hon henne med ena handen, medan hon med den andra krampaktigt fasthöll modren. Så stod hop ett ögonblick; derpå släppte kon sin moders band, höll näsduken för ögonen, vände sig om och stödde sig snyftande mot lärarinnan. Imedertid aflägsnade modern sig, icke mindre rörd än harnet. (Slutet följer.) S