Aftonbladet – 20 februari 1843, sida 3

ro, ekte i rummet. Nu sprang Laura emot henne, började genast känna på sin moders händer och undersöka hennes kläder för att se om hon kände henne. Då bon icke gjorde detta, vände hon sig ifrån henne, som från en fremmande; den goda qvinnan kunde ej dölja sin smärta, då hon såg, att hennes eget, älskade barn ej mer kände henne. pHärpå gaf hon barnet ett perlband, hvilket Laura plägat bära hemma, och hvilket hon genast igenkände; med stor glädje satte hon det omkring sin hals och uppsökte mig ifrigt för att säga mig, att hon visste, det ke: ljan var kommen från hennes föräldrar. Nu försökte modren smeka henne, men den stackars Laura stötte henne tilibaka och stannade heldre hos sina lekkamrater. pDerefter gafs henne en annan sak från hemmet, och hon började bufva mycket upprörd; hon undersökte nogare den främmande och tillkännagaf, att hon visste, det denna person var från Hannover; hon lät till och med hennes smekningar behaga sig, mer lemnade henne liknöjd vid det minsta tecken. Det blef nu plågsamt att se den arma modrens sorg; ty oaktadt hon fruktat att ej blifva igenkänd, var det likväl alltför smärtsamt och kränkande för ett modershjerta, att i verkligheten so sig behandlad med likgiltighet a! silt älskade barn. Om en stund, då modern åter närmade ig, synies en obestämd ide fara genom Lauras Jäl, att detta ej kunde vara någon Tämling; hon kunde derföre mycke t ifrigt på hennes händer, I Dvarunder hennes ansigte antlos ett uttryck af det mest spända intresse, hon blef dödsklek och derpå