Aftonbladet – 20 februari 1843, sida 2

Det var vid denna tid — ungefär tre månader efter hennes intagande — som den första berättelsen om henne afgafs, i hvilken förmäldes, att hon nyss inhemtat finger-alfabetet, hvilket de döfstumma använda, och att det väckte glädje och förundran att se, huru fort, riktigt och begärligt hon gick framåt i sina öfningar. Hennes lärarinna gifver henne ett nytt föremål, t. ex. ett pennstift, låter henne först undersöka det, för att gifva henne ett begrepp om dess användande; derpå visar hon henne, huru dess namn stafvas, på det sätt, att hon sjelf gör bokstäfvernas tecken med sina fingrar. Barnet fattar hennes hand och känner på hennes fingrar, huru hvarje bokstaf bildas; det båller hufvudet litet på sned, liksom någon, hvilken lyssnar uppmärksamt; dess läppar äro halföppna, det synes knappt andas; småningom förvandlar sig spänningen i dess ansigte till ett leende, då det börjar förstå Icktionen. Det sätter derpå upp sina små fingrar och stafvar ordet på fingerspråket; sedan tager det sina typer och ordnar bokstäfverna, samt lägger slutligen, för att vara alldeles säker på sin sak, alla de typer, af hvilka ordet består, på eller bredvid pennstiftet, eller hvad annat, som är föremål för lektionen. . Hela det följande året tillbragtes med att besvara alla den arma lärjungens ifriga frågor efter namnen på alla de föremål, hvilka hon kunde taga i handen, att öfva henne i finger-alfabetets bruk, på alla möjliga sätt utvidga hennes kunskaper om tingens fysiska beskaffenhet och behörigen vårda hennes helsa. Vid slutet af detta år afgafs en berättelse, rörande henne, hvaraf följande är ett utdrag: Det är nu utom allt tvifvel, alt hon icke kan se den minsta ljusstråle, icke höra det ringaste ljud och aldrig visat sig ega luktsinnet, Så hvilar hennes själ i mörker och stillhet, liksom i en