Aftonbladet – 20 februari 1843, sida 1

sliga helsa, och först nu kunde det inträda i lifvet och verlden. Men i hvilket läge befann den unga flickan sig icke! Grafvens mörker och tystnad herrskade omkring henne, intet moderligt leende framkallade hennes leende, ingen fadersröst lärde henne härma ljud, bröder och systrar voro blotta former för henne, hvilka gjorde motstånd, då hon tog i dem, men hvilka ej skiljde sig från möblerna i huset annat än genom värme och genom förmågan att kunna röra sig af sig sjelfva; och : dessa afseenden skiljde de sig icke ens från katten eller hunden. Men den odödliga ande, som var inplantad hos henne, kunde hvarken dö elier förqväfvas, och fastän de flesta medel, genom hvilka den skulle kunnat sätta sig i förbindelse med verlden, voro den afskurna, så började den likväl uppenbara sig genom dem, som återstodo. Så snart flickan kunde gå, började bon undersöka rummet och huset, hon lärde känna formen, tätheten, tyngden och värmen af hvarje föremål, hvarpå hon kunde lägga händerna. Hon följde sin moder och kände på hennes händer och armar, då hon var sysselsatt inomhus; hennes efterhärmningslust förmådde henne att af fri vilja eftergöra allting. Hon lärde till och med sy och sticka. Det torde imedlertid knappt vara nödigt att nämna, att de utvägar, man hade att medde:a sig med henne, varo ganska inskränkta, och att de moraliska verkningarne af hennes beklagansvärda tillstånd snart begynte visa sig. Den som ej kan olifva bildad genom förnuftet, kan icke genom annat än våld hållas inom skrankorna; och detta, i örening med hennes olyckliga öde, skulle snart