Aftonbladet – 18 februari 1843, sida 1

Då Ludvig inträdde i galleriet, fann han de ett fruntimmer för sig i stor paryr, med masl för ansigtet, lutad mot kakelugnen. Då bon märkt konungen, gjorde hon en ödmjuk helsning, synte mycket förvirrad och ganska ringa böjd att be gynna en konversation. Konungen gick emo henne och tog henne vid handen, hvilket änm mer tycktes oroa henne. Hvad det är älskvärdt af er att hafva hålli ert löfte, sade han. Sire, -.. hviskade hon. Sätt er, madame, och frukta ingenting. Glön konungen. Hvarför kan han icke, som ni, glöm. ma sin krona! Jag är ännu, jag skall alltid för blifva gårdagens mask, lycklig att af er erhåll: en blick, ett leende, med ett ord något som lå ter tro på kärlek,) Hon svarade intet. Kungen förde henne til en ländstol. Vill ni inte sitta ner, min fru, och prata li tet? Ångrar ni eller hår ni glömt hvad ni lof vade mig i går?, Nej, sire, .. Jag kommer i håg allt. Tillåter ni mig då aftaga er mask och se hven ni är?, Sire, jag ber eder ... jag besvär eder! ... Vill ni inte, min fru? Vill ni inte hålla et gilvet löfte? O, om jag icke hållit mitt, skull jag ju redan känt denna hemlighet. Ni är herrskaren, sirex, återtog damen; n befaller och jag får lydal Herrskare? Befalla? Lyda! Hvad vill det be tyda? Ni är bär suverän, min fru. Tror ni di kungen är okunnig om gästfrihetens pligter? On ni befaller mig alt afstå från den lycka jag lof vat mig, skall jag underkasta mig utan alt knota och jag skall väntan Förlåt min blyghet och rörelse, sire; jag skal dock hålla mitt löfte; ni kan taga af masken. Kungen var alltför ung alt veta, att med viss Iqvinnor måste man låtsa våld, och att de tr