Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 2

tjenaren lydde och sprängde i minuten bort på den modige hästen. Med en ogillande mine skakade Verkolyn sitt hvitlockiga hufvud,då han såg denna tillställning. Han visste ej hvarom frågan var, men hans mågs brådska och häftighet misshagade honom dock, och förekom honom opassande. Nu tror du väl, min son, alt du i galopp skall kunna godtgöra det onda din obetänksamhet stiftat,, sade den missnöjde svärfadren. Men den utsådda orättvisan frodas, lik ogräset bland hvetet; man skördar det hundradefallt, tillika med den förgiftade, kostliga frukten. Så förderfvar ett enda korn af orättvisa lönen för Vira ädlaste handlingar. Drängen, som du skickade, skall visst icke kunna godtgöra följderna af din obetänksamhet; tvertom skall han kanske förvärra dem. — Betänksamt, min son, betänksamt. Det synes som du hade behof af ett godt råd. Kan man få veta orsaken till denna hBalsbrytande brådska?, Tillåt mig först att få lugna min Gertrud, sedan skall jag förklara hvarför jag så skyndsamt affärdade betjenten till Baldus,, sade van Ernswaard, undvikande; ty han blygdes och fruktade att bekänna sin lika illistiga som elaka plan. Huru plågades han icke redan af sin sjelfanklagelse? — Hvad skuile han då icke frukta af en så sträng och rättvis domare, som svärfadren var? Han hoppades imedlertid, att hans kontraorder skulle tidigt nog hinna till India, för att förbindra olyckan, och ända tills han finge vissiet derora, ville han ensam uthärda ovisshetens qval. Mig tyckes,, sade Verkolyn, patt en ögonblicklig förklaring. vore här af nöden, och att, i fall något godt vore att uträtta, man icke borde uppskjuta dermed. Dock — att stilla försoning mellan äkta makar är också godt; jag vill derföre icke uppehålla dig. Kom, min son! De begge ståtlige herrarne framskredo nu långsamt. på de med glänsande, med fin sand be