Aftonbladet – 15 februari 1843, sida 1

Inkommen i trädgården, såg van Eernswaard sin vördnadsvärde svärfader stå vid en vattengraf, mellan en mängd höga, präktiga blom växter Han nalkades den gamle herrn med en fryntlig blick. — Verkolyn var en vacker, högvext gubbe om åltio år. Denna åldrens tyngd böjde dock föga hans smärta gestalt, ty han hade alltid lefvat måttligt och tarfligt. Slätt, silfverhvitt, ännu tjockt hår nedföll, benadt, öfver hans axlar, och ansigtet, ännu rödlätt, vittnade om helsa och krafter. Han var i detta ögonblick sysselsatt med sitt älsklings tidsfördrif — meta. På hans lätta patentmetspö hängde en fin, glänsande tråd af holländskt lingarn, liknande ett tagelstrå; dervid var fästad en messings metkrok och en liten lapp af rödt kläde. Med detta redskap metade gubben grodor. Försigtig som en väl öfvad jä gare, hvilken lurar på vildt, spejade han, tills en af dessa sumpinnevånare stack upp silt gröna hufvud ur vallnet; då lät han, med stor skicklighet den röda lockmaten hoppa på vattenytan och gladde sig barnsligt när den lurade grodan blef hängande på metkroken. Just nu hade han varit lycklig nog att fånga en väldig, uppblåst bjelte af grodslägtet. Kom, kom fort hit, min son!y ropade den glade gubben till van Eernswaard, se bara hur den här sprattlar., Han höll den sprattiande grodan sväfvande i luften. Kräket fattade med båda framtlassarna, liksom med händer, metrefven och drog derpå, liksom för alt befria sig från den plågande kroken. Denna beskäftiga ansträngning roade den gamle. Åh! jag känner den der gynnaren med den stora munnen, sade han, det är en af kantorerna här i grafven. Redan fyra gånger har jag fångat honom. Man måste höra honom när han sjunger sin aftonsång; han har en väldigt qväkande stämma. På ct afstånd af en fjerdedels timmas väg kan man höra honom, och ibland