Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 3

Min Gud, afbröt Hooghuisen, otåligt, är det så svårt att begripa? — Denna är icke Idola Cantalini, det är hennes mor. o ,Ja så — personförvexling, sade notarien. Ah då kan det göras om. — Dock... det vill jag icke heller sedan j ären vigda. — Hm! ett intressant falll... Madame! behagar ni ej förklara ..., Med nöje, min herre. — Denna min herr man har gilt sig med Idola Cantalini och det är jag., Det är osanning; tro henne icke. Denna är Fortiletta Cantalini.n ,Tygla er vrede, min herr gemål, ty ni förolämpar uti mig er sjelf. — Ni vet ju att Fortiletta är blott ett konstnärsnamn, hvarmed amatörer för många år sedan hedrade mig, i anseende till styrkan och klangen af min röst, och hvilket jag sedan fick behålla, såsom om det varit mitt verkliga. Idola Cantalini heter jag dock egentligen, ty Idola är mitt dopnamn. Här äro bevisen derpå.n Hon uppdrog ur klädningsfickan nägra papper, hvilka hon öfverlemnade åt notarien som noga undersökte dem. Hooghuisen sprang förtviflad omkring rummet, med båda händerna för ögonen. Dessa papper äro riktiga, yttrade notarien. Så vida de tillhöra denna dam, så är hon verkligen en signora Idola Cantalini. Min herrel ropade italienskan och trädde, med flammande ögon tätt intill notarien, hvarvid hon med en blick, omöjlig att beskrifva, mätte honom från hufvud till fot. Jag hoppas att ni icke vill beskylla mig för att Lafva stulit papperen.n Gud bevare mig derifrån! ropade den skrämde juristen, darrande och bleknande. Och här är min kammarjungfru, Giulietta, hvilken vet, lika väl som min herr man, att jag ir Idola Cantalini, fortfor den fordna aktrisen. Ja, ja! jag vet det alltför väl, för mycket väl tll min olycka,, ropade den stackars Hooghuisen,