Den presterliga välsignelsen öfver det nyvigda paret blef härigenom afbruten och den öfverlycklige Hooghuisen omfattade med ömt bekymmer sin unga brud, hvilken, utmattad, sjönk till hans bröst. Hon sioz nu slöjan tillbaka och ett par stora, svarta, honom förskräckligt bekanta ögon stirrade emot honom. Fasande, liksom hade ett spöke omfattat honom, for han tillbaka. Död och djefvull stammade hans af förskräckelse halfqväfda röst, hvad är detta? Min älskade Jacob! det är jag, det är din Fortiletlta, din maka — kom i mina armar,, svarade italienskan med en hånfull ömhet, i det hon sträckte sin famn för att ånyo omsluta honom. Bort, djefvulska odjur! bort,, gnisslade holländaren allt mera tillbakaspringande. Hans vilda blick föll nu på den svartklädda gestalten. Med ett skutt var han nära henne och ryckte, ursinnig, slöjan från hennes ansigte. — Giuliettal Den skälmska kammarjungfrun gjorde för honom en djup nigning. Skamliga bedrägeri! ropade Hooghuisen. Mina herrar! J ären viltnen till att jag icke är vigd vid denna qvinna.n Nej, mynheer Hooghuisen, det äro de icke viltnen till, inföll presten förtörnad. Denna dam är er inför Gud och äfven i laglig väg vigda hustru; ni sjelf har ju ledt henne fram till mig. Ovädret rullade åter dundrande öfver deras hbufvuden och förmörkade salongen. Man bar in flera armstakar, hvilkas vaxljus kastade ett klart sken öfver scenen. Men ni, herr notariel skrek Ilooghuisen, ni vet åtminstone alt det nedrigaste bedrägeri är speladt här. Det är ju icke denna italienska som jag ville gifta mig med. Om förlåtelse,, genmälde juristen kallblodigt, adet vet jag ingenting om. Ni har fört fram till mig denna dam, hvilken i lagenlig form undertecknat giltermålskontraktet. — Jag begriper derföre icke huru ...