Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 3

Gamle man! skrattade Fortiletta, jag råder er att hädanefter aldrig uppgöra någon affär med italienskor. Här har Jag, mynheer Jacob Hooghuisens fru, att hefalla; men jag vill dock säga er hvar min dotter är. Hon håller just nu bröllop med Edward van Eernswaard. Herre Gud! ropade bokhbållaren, det vore gräsligt. Ja, min rättskaffens herre, det är mycket som är gräsligt, genmälde italienskan kallt; den afsigt, hvari ni lockade oss hit var också gräslig. Men det är icke desto mindre sannt, att min dotter blir Edwards fru.n Låt den onde bara fatta i ett af dina hårstrån, och han har dig genast med kropp och själ, sade den gamla tonlöst för sig sjelf. — Derefter rusade han upp och ropade till kaptenen: Herr kapten! jag måste hem på ögonblicket, en båt, fort! Det är icke möjligt i detta väder. Jag måste i land, om det ock skulle kosta mitt lif. Låt mig i den största slupen få fara öfver till Pampus och landstiga der vid något värdshus på stranden. Derifrån tar jag en vagn och åker in till Amsterdam. — Fort, fort, herr kapten ! Väntal ropade italienskan, qvarhållande den samle; ännu ett ord för er herr principal. Säg ronom att till Holland reser man blott i affärer. Mina hafva varit att gifta min dotter med hans son och mig sjelf med herr Hooghuisen; denna affär är nu Ilyckligen uppgjord och snart skall jag, med min man, resa tillbaka till mitt herrliga Italien. Aldrig skall han sedan återse mig. Han har således för ganska godt köp blifvit mig qvitt, ty hemgiften blir naturligtvis min dotters. — Säg mynheer van Eernswaard allt det der. Utan att svara ett ord lemnade Sachterwanst salongen, stes uti den på de tumlande vågorna lansande slupen och försvann snart i storm, oväder och mörker. 2 g (Slutet följer.)