Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 2

Er tillhör hemgiften tillika med Idola, sad hon, jag öfverlemnar båda med fullt förtroend i edra händer. Ni är obeskrifligt god, sade han, men be tänk att allt det der kunde vi ju uppgöra efte vigseln. Låt mig nu ej längre förtäras af längtan. Aj, aj, hvilken häftighet! Jag går nu. Kall: ni imedlertid ut presten och notarien, på det at Idola måtte finna allt tillreds. Jag för henne on några ögonblick i edra armar., Och den svarta gestalten försvann genom ka binettsdörren. Hooghuisen kallade med glad skyndsamhet u! notarien och presten, och skyndade att förbered: allt till vigsel-ceremonien. Isynnerhet uppmanade han presten, det han måtte skynda sig all påsätta sin skrud och i möjligaste korthet förrätta välsignelseakten. Derefter lade han äktenskapsdokumenterna tillreds på bordet och uppmanade äfven notarien att icke genom. någon onödig vidlyftighet utdraga förhandlingen. Knappt voro alla dessa försigtighetsmålt iakttagna af den ängslige tviflaren, förrän bruden kom ut, ledd af sin mor. Båda hade samma klädninvar, hvari de anländt till skeppet, och samma täta slöjor nedfällda för ansigtet. Idola hade blott aflagt hatten; den hvita slöjan var fästad vid den svarta hårflätäån och hjessan pryddes af den gyllene lagerkransen, den sista skänken af hennes hjertas älskling. Lutad och vacklande skred hon fram med dröjande steg: hon tycktes gråta sakta. Hooghuisen emottog bruden och förde henne till en stol vid bordet ; modren förblef stående bredvid henne. Genast började notarien silt föredrag. Efter att långsamt och tydligt hafva upp