Aftonbladet – 14 februari 1843, sida 2

deraf, att den ej i dödliga händer är nedlagd. Men vi mötas af de dyra föremålen för Konungens och folkets kärlek, som närmast omgifva Eders Maj:ts tron; och i Eders Maj:ts höga afsigter ega vi ännu ett ämne för vår erkänsla. Eders Maj:t har uppslagit ett nytt blad i Skandinaviens häfder. Det skall för alla tider bära Eders Maj:ts namn. Men dessa häfder, då de i Eders Maj:t skildra stiftaren af tvenne sjelfständiga brödrafolks förening, kunna de väl glömma, att detta stora verk hvilar på förutsättningen af fria krafters allt mer fullkomnade utveckling? Eders Maj:t har vågat tro dernå: och det är ej den minsta rätt, hvyarmed Eders Maj:ts ära går till efterverlden. Allernådigste Konung! Vetenskaper och konster äro ofta fridens barn; äfven de ibland dem, som tjena till utbildandet af krisarens yrke, äga i en med ära vunnen och bibehållen frid regeln och målet för sin utöfning. Dem alla tillhör ej minst att nedkalla tacksam välsignelse öfver Eders Maj:ts fridsälla spira, nu ett fjerdedels århundrade skyddande utsträckt öfver länder, som, med den alltmer inträdande glömskan af fordna missöden, ej böra, ej skola förgäta äfven hvad de äga. Vi egna denna tacksägelse, gemensamt med alla Eders Maj:ts undersåtare åt den skönaste känsla, som lifvar Eders Maj:ts bröst, åt glädjen öfver medmenniskors väl, hvari vi lärt att vörda och älska en af Eders Maj:ts mest utmärkande egenskaper. Hvilket faderligt hjerta Eders Maj:t bär för alla bildningsanstalter, för svenska ungdomen, för deras lärare, derom vittna tacksamma röster och sinnen. De i hufvudstaden förenade samfund för vitterhet, vetenskap, konst, krigisk bildning och landets odling, i liflig hågkomst af hvad Eders Maj:t såsom beskyddare, välgörare eller stiftare, verkat äfven för dem och deras närmaste ändamål, våga, genom oss, utbedja sig Eders Maj:ts nådiga tillåtelse att, medelst pregiandet af en minnespenning, få förvara ett tecken af den tacksamhet, som helgar den tjugefemte årsdagen af Eders Maj:ts lyckliga regering. Gud välsigne Konungen och Hans Riken! H. M. Konungen täcktes härå i nåder svara: Mine herrar! J hafven hos mig återlifvat minnen, ärofulla för Sverge och tillfredsställande för mitt hjerta. Kallad af ett fritt folks önskningar, beredd attsyvara till dess förtroende, utbytte jag ett Iugnt och lyckligt lif mot de bekymmer, som väntade mig på en thron. Jag beslöt då att åt mitt nya fädernesland ägna alla mina själskrafter, och Försynen har krönt mina bemödanden med framgång. Nödgade att sätta oss i försvarstillstånd, hafva vi tillvunnit oss välgerningarna af en långvarig fred, hvilken lemnat mig rådrum att äfven med vårdande blick följa utvecklingen af de inrättningar, som hafva till föremål vetenskaper, konster och upplysningens framsteg, dessa förnämsta grundvalar för nationernas lif. Om kronan är tung, lättas dock dess börda genom medvetandet af det goda man sökt uträtta och bvari man någon gång lyckats. Stödjande mig på mina afsigters renhet, lemnar jag åt en oväldig efterverld att bedöma mina handlingar, deras följder, och de grundsatser, hvilka ledt mina företag. Då jag nu uppnått en ålder, som bebådar annalkandet af hvilan i ett lif efter detta, nedkallar jag Himlens välsignelse öfver de tvenne folk, hvilkas öden jag styrt under ett fjerdedels sekel. Måtte de, med glömska af framfarna olyckor, njuta det nuvarande goda och städse förtrösta på den Högstes beskydd. Jag är lifligt rörd af det beslut j underställt mig å de i hufvudstaden varande akademiska samfunds vägnar, att låta prägla en minnespenning öfver min fem och tjugeåriga regering. Denna välvilliga bylining, erbjuden af upplyste och frejdade Svenske män, innebär ett ojäfaktigt bevis på den rättvisa de göra åt min oafbrutna omsorg för rikets väl