de långa, hvita årorna, hvilka, likt vingar, flaxade; upp och ner. Snart låg hamnens mastskog bakom dem och redan voro de innei Y, öfver hvars! sega, mörka vågor Nordhollands kust och Saar-: dams tornspetsar snart uppdöko. Dunkla massor af tunga stormmoln skockade sig på horisonten. Solen bestrålade med de bjertaste färger, öfver-! gående från det klaraste guld och genom regnbiågens alla nyancer till det blekaste rosenrödt, de svarta skyarne. Denna dystra och glänsande prakt tilsammans gaf åt den sjunkande dagen detta hotande och hemska sken, som vanligen förebådar ett häftigt oväder. En frisk, gynnande vind uppkom och blef, genom de upptågande molnen, allt starkare och starkare. Årorna drogos nu in, seglet hissades och slupen flög, som en snabbseglare, lätt öfver Zuidersjön. Kapten Emmerlenk hade aldrig sett någon af de italienska damerna; han hade dock af Sachterwanst, hvilken med brudgummen Hooghuisen förut begifvit sig ombord på India, blifvit underrättad, att den yngsta af dessa damer skulle i afton stå brud på hans fartyg, eller ock skulle de båda göra honom sällskap på resan till Batavia. Kaptenen beskådade derföre med sin ärliga sjömansblick den retande unga bruden, hvars skönhet fäng sslade honom lill den grad, att han oupphörligt stirrade. få benne. Den brydda flickan sökte förgäfves undgå denna dumdristiga pröfvoblick; ändtligen lät bon förlägen, den täta slöjan nedfalla öfver det rodnande anletet och blickade skygg på de sammanskockade molnen. Var inte rädd, mamselly, tröstade Emmerlenk på bruten fransyska, innan stormen bryter ut, äro vi ombord på Indian