bannor. Men då van Eernswaard ville bortvisa sin. son, vaknade hela benhes moderliga kraft. Rädd, men beslutsam, framträdde hon till den uppbragdte mannen: Håll, Erhard ! sade hon, icke ett ord mera. Det är min son, som du vill bortjaga och förskjuta. Och jag vill — ja — mig synes åtminstone att du gör honom orätt, att du är grym emot honom. Derföre ber jag dig, tygla din yrede och låt honom. få Idola till hustru. Afven du?, sade van Eernswaard långsamt: Gertrud, du vet icke hvad du ber om.x Allt vet jag. Edward bar sagt mig att du känner :Idola, att du har aktning för henne, att du håller af henne., . pJan, svarade med mildare röst den pinade mannen, jag, känner henne och hon är kär för mitt hjerta. Docka, fortfor. han, å NnyoO uUtbrystande i raseri, aldrig skall Edward vidröra henne som maka. Hvarföre icke?, frågade Gertrud; du miste då åtminstone säga mig, hvarföre du bandlar så hårdt mot vår son. , . Nej, det vill jag icke, det kan jag icke säga dig. Mitt hedersord på, att det är omöjligt, måvara dig nog.. a . Nej, Erhard, denna gång är det mig icke nog. Jag är mor och kan icke med lugn ase, att mitt enda barn blir olyckligt för all sin tid, blott emedan du vill, att det så skall vara. Detta vore ju att strida mot min moderliga pligt.n Denna milda, men beslutsamma motsägelse retade den, med sitt eget inre stridande mannen och bringade honom till en håsdnackad förbittring. Dett! plågsamma känslan, att, i sonens när