tem, som komprometterar landets inre och yttre tällning; en enda sak: det är, att ordna sig, räkna sitt antal och skilja sig från de öfrige; det är, att på de konstitutionella oppositionernas terräng intaga en ast ställning, der vi kunna hopsamla, en efter annan illa de principer som efterhand blifvit våldförde eller listigt tagne ifrån folket, alla dess besvärspunkter, less intressen och dess åsidosatta värdighet; det är, att sammanbinda alla dessa nationens ädla, progresiva, moraliska instinkter, på det att en gång, då sytemet hunnit till sin öfverdrift, till sitt fall, antingen ;senom allmän-andans absoluta aftynande inom oss, eler genom den politiska bannlysning, hvari det låter örsätta sig af Europa utom oss, och landet kommer att uppsöka sina revolutionsprinciper, sin ära, sin na.ionalanda, sin välfärd, det då må återfinna dem hos en lojal och ståndaktig opposition, istället att ifarans ögonblick behöfva gå att söka den hos faktionerna. Bravo från yttersta sidorna.) Se der, mine herrar, hvad vi hafva att göra, och hvad jag gör. (Mycket bra! mycket bra! till venster. Knot i midten.) Edert ogillande utvisar icke — (Nytt buller.) Edert ogillande lär mig ingenting annat än det jag vet förut; det är, att denna opposition, vårt sista goda, skall vara svag i antal och i början misskänd; att kammarens omedelbara gunst och sjelfva Jandets förtroende icke skola tillkomma henne genast. (Skratt och knot.) Var hon då väl i begynnelsen mera talrik och mera populär, denna opposition, som för femton år sedan var föremål för samma förakt? denna opposition al 47 röster emot restaurationens majoritet? Ja, af dessa 17, som vågade säga: nationen står bakom oss! Nå väl! gaf icke nationen dem en dag rätt och blef ej fosterlandet räddadt genom dem? (Bifall från venstra sidan.) Ja! -veten det: det skall gå på samma sätt. Nej! det skall ej blifva unnadt ett system, som på laglig väg inkräktar, som skyggt, men ihärdigt, beröfvar landet, stycke för stycke, det, som vi bordt bibehålla af tio, ja, af femtio års eröfringar, att länge segra öfver den nyare demokratiens organisation och utveckling. (Knot i centern.) Nej! det är ei för en så ringa sak, som vi gifvit åt den europeiska, politiska, sociala, religiösa verlden en sådan stöt, att det icke finnes ett enda välde, som icke remnat eller darrat för den (bifall), icke en mensklig lifstråd på hela jorden, som ej deltagit genom godt eller ondt, glädje eller bäfvan, hat eller fanatism. (Bifall från yttersta sidorna.) Och det är i åsynen af denna ström af tilldragelser, som uppryckt intressenas rot och de i jordmånen mest ingrodda institutioner, som j tron eder kunna hämma allt detta, hejda tidens begrepp, hvilka vilja intaga sin plats framför det enda dynastiska, alltför instängda intresset, framför några intressen, grupperade omkring en nyss grundlagd monarki? J vågen förneka styrkan, den oöfvervinneliga styrkan af den demokratiska principen, med foten på dess lemningar? Ack! upphören att bedraga eder sjelfve. Utan tvifvel hafva dessa arfs-intriger, dessa personliga avörer, dessa folks-rädslor, som man utsår inom landet, äfven sin styrka; men det är blott en dags kraft, en vansklig kraft, med hvilken man ej grundlägger för lång tid. Hvad stort kan man väl uppföra med så små medel? Nej! republik, konstitution, monarki, allianser, man grundlägger icke allt sådant utan med förenade viljor, förenade bemödanden, med oegennyttiga och nationala tänkesätt! Det är blott på det sättet, som man är i verkligheten konservativ! J tron eder vara det. Jag är det mer än j! JI viljen bygga med upplösta materialier, med döda elementer och icke med ideer, som hafva lif och framtid! Det, som man uppbygger med dessa, motstår vida mer och består bättre. Och törvillen eder icke dermed, mina herrar! Skaparen har gifvit de sanne statsmännen, grundläggarne af ider, eller institutioner eller throner: ja, Gud har gifvit dem en passion mer, än de öfriga al deras likar: passionen för tidsbegrepoet, för nationalarbetet, för det allmänna bästa: det är behofvet, törsten att offra sig, utan sidoafsigter, utan belöning, till och med utan ära för sin lefnads mödor att återuppväcka ett folk! Och de mest konservative, de mäktigaste, äro de, hvilka, längt ifrån att bortvränga dessas idger, uppfatta dem bäst, öfverlemna sig åt dem, och bäst upphenita dem och införlifva sig med dem (mycket bra, bra!), och som synas fattade af hängifvenheten för en stor och helig sak, på en gång mensklighetens och det lands, med hvilket de förenat sitt namn. Nåväl mina herrar, af detta slags menniskor finnas ännu många i vårt land. Bakom detta Frankrike, som synes insöfdt för ett ögonblick, bakom denna allmän-anda, som tyckes aftyna och som, om den ej följer eder, åtminstone låter er i tysthet passera utan att motstå er, men också utan förtroende; bakom dennå nationalanda, som för en tid stäfjar sig, finnes lett annat Frankrike, en annan allmän-anda. Det finnes en annan generation af idter, som icke sofver, som icke föräldras med dem som åldras, som icke ångrar sig med dem som känna ånger, som icke bedrager sig sjelf med dem som sig sjelfva bedraga, och denna skall en dag vara hel och hällen med oss. Hvarföre skall man alltid uppskrämma det för denna lojala opposition, som vill våra institutioners bestånd och utveckling, som skiljt sig ifrån faktionerna inom och utom oss; denna opposition, som har den ädla ärelystnaden, icke att skapa svårigheter för regeringen, icke att utså anarkien, icke att bereda europeiska strider, utan tvertom, att befästa regeringsmakten, att uppbjelpa, genom den allmänna andans kraft de institutioner, som försvaga sig mellan våra händer och som slutligen bar den ädla ärelystnaden att sjelf TRENTER Or RANE OR AREO B RAR EE NSD SEE NS VE GSI MET BE STI bä Oe