Ministern för utrikes ärendena. Alldeles icke! Talaren. Jag frågar kabinettet, alla samman, om detta väl kan kallas att styra, eller om det ej är att lyda? (Långvarig sensation.) : Hr Villemain, minister för allmänna undervisningen. Vi skole svara. Talaren. Hvad angår vår yttre ställning, skall jag yttra mig med ännu större uppriktighet. (Allmän munterhet.) Jag skall förklara mig deröfver med den fullkomligaste frimodighet, och denna frimodighet, varen säkre .derpå, skall ej det ringaste skada landets iniressen. Frankrike befinner sig lyckligtvis så stäldt i verlden, att det icke har något allvarligt intresse, som är oförenligt med det stora europeiska, med hvilket det måste underhandla och hålla sig enigt. Juliregeringen har, ifrån sina första dagar, sökt freden. Afven jag har alltid varit och skall alltid blifva anhängare af freden. Jag har aldrig delat och skall aldrig dela denna falska liberalism, som önskar att ej se fribeten utan i kriget, och som midt igenom rök och ära vill gå fram till en säker militär-despotism, om vi någonsin eftersträfva kriget utöfver nödvändigheten och vära pligter. Juli-regeringen har då önskat freden och den har i min tanka gjort väl deri. Enunderhandlande regering kan vara starkare ån en eröfrande. Hvad än m nistern för utrikes angelägenheterna häromdagen sagt i en annan tribun och herr Carne i dag till oss, så äro förbunden krafter, och traktater kunna uppväga eröfringar. Jag delar ingalunda: detta nationalsystem, som vill isolera sig från öfriga verlden, och som tror sig väga sjelf lika mycket som hela jorden. Det är stridande emot den sundaste logiks reglor. Att vara allena är i politiken, liksom i allt annat, att vara svag. Ått vara två, att hafva ctt system, att derom förena flera biträdande, det är att mångdubbla sin styrka. Frågom allvarligt våra samveten, låtom oss återkomma från dessa fördomar som, i synnerhet sedan en liten tid, belägrat vårt förstånd, angående de resultater som diskussionen nyss så förtidigt frambar i denna tribun; frågom oss uppriktigt: äro vi nu närmare freden än år 1834? Hafva vi alliancer? ge vi en sfer, ett fransyskt system? Tillåten mig att tvifla derpå, då jag ser Frankrikes ställning så oviss, så isolerad, så oförmögen i allt, nu för tiden, efter trettio års tålamod! Öch det är ej ifrån i dag blott, som jag börjat tviflas: Hvem har väl då främst, år 1834, sökt förmå sin regering till en stark och djerf intervention i Spanien, om ej jag? Spanien, utropade jag, dränker sig i sin egen, blod och försvagar sig i ett inbördes krig; makterna understödja der anarkien under Don Carlos namn, de anfalla der indirekt, men ihärdigt, den konstitutionella principen, som är densamma hos begge folken, och den franska legitima inflytelsen, som successionskriget grundlagt! Lätom oss tåga på samma gång till frihetens understöd och till försvaret af Ludvig XIV:s tanka. Trotsen Europa i mensklighetens och de liberala idernas namn. Hon skall tystna och vi hafva återtagit vår rang endast derigenom, att vi hafva trotsat jå grund af vår rätt. (Bifall af venstra sdan.) Och om, på detta sätt, våra förhållanden till Spanien blifvit återställda, skullen då j nu vara färdige att lugnt höra Barcelonas kanoner? Att se sittande på edra bänkar eder hedervärde ambassadör i Spanien? Att vara fiendtlige eller likgiltige för 4849 ärs liberale, som j öfvergifvit och för 4830 års kohorter, som j bekämpat, eller för 4839 års konstitutioneltmoderate, som j ovärdigt lemnat åt sitt öde, samt slutligen för 4840 Järs exalterade, som kasta sig i edra rivalers armar? Skullen j då varit ensamme i Anconafrågan? i utrymmandet af Ancona, som jag här: förebrått ett kabinett, hvars ställning för öfrigt jag försvarade, och som har trott sig böra drifva loyautåen ända till oförsigtighet? Ja! man hade icke bordt göra sig af med denna pant för krig i Italien, innan Frankrike hade förskaffat sig en pant för freden genom en allians på fasta landet. (Bifall från yttersta sidorna.) Och, ändtligen, skullen j ännu sednare varit ensamme? Skullen j fått skåda cder politik, oförutseende skilja sig på en och samma gång från ryska och engelska alliancen ? Skullen j, oaktadt deras antipathi i Asien, då hafva tvingat dessa begge makter att förena sin politik om traktaten af den 435 Juli 4340: denna traktat, som ännu i dag väger så tungt på ministrarnes minne, och på Frankrikes känsla som fördragit den. Jag vågar säga till ministern för utrikes ärenderna: J skullen icke varit bringade derhän, att behöfva underteckna, utan vilkor, denna traktat af den 43 Juli, och i dag skullen j icke behöft se den allmänna opinionen sammantryckt i sine yttre intressen, om hvilke hon har instinkt och omdöme, och som vi ikvä nekat all sin utveckling, all sin rätt i Europa: j skuller icke behöfva se den nu förtiden söka uti eländigo små-gräl denna krigets gnista, denna värdiga hämnd, om i bättre tider hon hade funnit Frankrikes rätt och dess allierades intressen. Hon söker dem i dag i frågor, som röra freden och menskligheten. Jag bedröfvas deröfver för mitt land och jag förskräckes deröfver för er skull, ty den skuggrädda opinionen blotItas äfven af regeringen. (Långvarigt afbrott.) Mine herrar! efter den sorgliga tafla jag teckna: öfver vår yttre ställning och som jag vill kalla vår olyckliga sammantryckning, efter denna djupa skilnac emellan den politik, som Juliregeringen följt och den, hvari jag ser mitt fosterlands säkerhet och storhet bör jag fråga mig hvad kammaren sjelf frågar sig alla dagar: Hvad är det väl då att göra? Jag skall säga Idet, utan alla dessa undseenden, som rädda transaktioner kunna ingifva hos karakterer, hvilka hafva något att dölja för sitt eget land. (Sensation) Det finnes en sak att göra för män, hvilka, såsom