ch jag vill icke återkalla i edert minne den tidpunkt, lå j sjelfve suckaden öfver hvad j gjort. Kommen håg de år, då pressen var monopoliserad i ett enda partis händer! Det tredje försöket är befästandet af Paris. Jag kall härom yttra mig kort, ty jag vet huru grannla-. sa ämnet är, huru många ömtåliga samveten jag kommer att vidröra, då jag förnyar diskussionen härom. Jag hyser aktning för allt, som är aktningsvärdt; jag respekterar mina medbröders öfvertygelser, emedan jag vet hvad man är skyldig min egen. I den-l na omständighet inträdde en politisk splittring emelan åtskilliga medlemmar af oppositionen och mig. En del män, som voro mest tillgifne friheten, troddel sig böra heslöja de faror, som hotade konstitutionen, lemnad till militärmakten under alla fördomarna af dess patriotism; och se der bela den bedröfliga tankehabiliteten, som uppfattade den skadliga utvägen att så sammanblanda fosterlandskärleken och befästninsarne, att det blef omöjligt för de bäste medborgare, att afslå biträdet till dessa, och att eljest förträffliga snillen, för att försvara landets hufvudort, samtyckte till att väpna styrelsen med en styrka, vådlig för våra institutioner. (Knot.) Hvad mig angår, fästad som jag är vid fädernejorden, var det mig lika omöjligt att ej deri förutse en fara och att icke känna förödmjukelsen af en konstitution och af en tribun, som samtycka till att låta sig beherrskas af bastioner (Olika rörelser.) Jag märker en tvifvelaktig känsla gifva sig ti lkänna i kammarens oro, derföre vill jag genast erinra derom, att det blott var några månader efter bifallet till befästningsverken omkring Paris, som vi skådade första tillämpningen af en lag, hvilken jag ej vill och ej bör här närmare qvaiificera, emedan den är mitt lands lag. Ja, den första tillämpningen af en ibland dessa september-lagar uti en hög domstolskorps utslag, som åt en tryckfrihetsförbrytelse tillade brottsligheten och straffbarheteten hos en mördare! (Till venster: ganska bra! ganska bra!) Ministern för utrikes ärendena. Det är ett misstag. Tqlaren fortfar: Jag svarar herr ministern, att det var några månader efter bifallet till befästningslagen, som vi sågo regeringen, hvilken förut visat sig så obesluten, ja, jag skulle nästan kunna säga så gynnsam för en utvidgning. af valrätten, för införandet, inom vissa gränser, af intelligensen i vallagen, nu sluta sina leder och på ett absolut sätt vägra all modifikation, all förbättring af vallagen, allt större deltagande af intelligensen i politiska rätten. Ja! mine herrar! ännu ett symtom skulle öfvertyga mig helt och hållet; det var regentskaps-lagen. Liksom hela Frankrike, slagen af en djup, politisk smärta efter den katastrof, som träffat thronen, och som hotade vår framtida säkerhet, då jag såg regeringen komma för att begära af landet att det skulle, så att säga, afsäga sig sjelf den rättighet som alla folkskonstitutioner gifva dem, att vid dylika förekommande fall välja, efter omständigheterna, personerna, behofven och landets fördel (mycket bra! mycket bra!), då jag såg regeringen begära. att j skullen afsäga eder denna rätt, som sjelfve Montesquieu, som Voltaire i sitt Essai sur les Moeurs, som de mest aktade publicister i verlden erkänt såsom obestridligt tillhörande nationerna, att välja den regering som är bäst i stånd att frälsa dem, då kunde icke längre ett tvifvel uppstå hos, mig om den motsatta riktning hvari regeringen vilie släpa med sig landet; och ifrån den dagen, om ej mina ögon redan förut varit öppnade, skulle de då blifvit det. (Bifallsrop å yttersta sidorna.) Och den ställning, de skandaler, hvarom herr Beaumont för ett ögonblick sedan talat till eder, kunna de väl lemna ett tvifvel öfrigt angående dessa faror? Är det icke man för man, familj för familj, samvete för samvete, som regeringen, hvilken vid valen borde fråga de fria opinionerna, söker att kringgå dessa? (Lifligt bifall till venster -— knot i midteln.) Söker den ej, på sådant sätt, att sjelf förderfya källorna till den fria opinionen ? Äro de väl frivilliga, oegennyttiga, frisinnade, dessa opinioner som sålunda administrativt rekruteras? Kunna de väl förstärka den regering, som bemäktigar sig dem? Hade ej herr Beaumont rätt, då han nyss yttrade till eder: afinnen j då icke svagheten af den grundval, som j sjelfve underg rälven ?n Finnen j väl eder i stånd att motstå alla de fordringar, som j sjelfve framkallat? Kännen j väl i eder makt att åstadkomma ett frivilligt och kraftfullt ådagaläggande af allmänna opinionen, nog mäktigt att gifva ett intryck på styrelsen, då j endast förmån att hemta den utur öfvertygelsen, för hvilken man, så att säga, vet den moraliska taxan? (Bifall från yttersta sidorna — häftiga förnekanden i medlersta afdelningarna.) Jag upprepar hvad jag sagt och rättfärdigar det. Vidare skulle jag säga till ministrarne: Kännen j ej, att j ären svage och vanmäktige så snart j viljen försöka någonting för det allmännas bästa? Att j nödgens draga eder tillbaka och uppoffra edra bästa tankar åt dessa koalitioner af intressen, som j sjelfve hafva smickrat och under hyilka j gjort eder till trälar? Eller känner man måhända icke i Departementerna den moraliska taxan på vissa biträden al dessa kollektiva intressen? (Häftigt knot.) En röst i midteln. Till ordningen! Talaren. Till ordhingen! Ja, manen systemet dertill, icke mig. Jag vänder mig direkte till herr inrikes ministern, som uppmanat mig att svara: jag frågar honom sjelf, honom, regeringens man, om, vid de bästa tankar som han. och hans kolleger haft för utvecklingen af våra ipre institutioner, för vår yttre makt och handel, de icke sjelfyve kännt ett slags oförmåga inför denna förenins af materiella intressen, åt hvilka de måst