öre är jag kommen hit — jag ville utbedja mig lin förlåtelse.n Han fattade härvid den förvånade modrens band och förde den till sina läppar. pFörtroende? förlåtelse? Hvad har du då förtrott far? Att jag har lofvat hjerta och hand åt en ädel, älskvärd flicka.n Du vill gifta dig, gifta dig! ropade Gertrud med glad ölverraskning. pJa; vågar jag hoppas min mors bifall?, Ack, min goda, snälla gosse! så har du då ändtligen uppfyllt din mors önskan. Och här sitter han och tiger så länge; låter mig så länge vänta på den glada underrättelsen. Hvem är flickan? Hvad säger far? Min far känner och värderar min älskade fdola. Han har ingenting att invända mot den bulda flickan Personligen, och ändå nekar han mig sitt bifall, af idel olycksalig villfarelse. Huru? — Hvad? — Flickan känner han? vet att hon är klanderfri och vill ändå tvinga dig at! afstå från henne? — Han vill tvinga dig at! bryta ditt gilna löfte? Detta är ju en oförnuftig egensinnighet. Nej, bästa mor, egzensinnighet är det icke — villfaretse är det. Dock, min far är just nu hos min Idola; utan: tvifvel blir han der upplyst om sitt misstag. ; ,Men hvad är det för en villfarelse? frågade Gertrud nyfiket. : Derom en annan gång,, svarade Edward tve kande, och tillade sedan med högtidlig ton! me; jag svär dig vid min barnsliga kärlek, vid mi salighet, att min far irrar sig i sin mening on