Aftonbladet – 10 februari 1843, sida 1

gjorde allt sitt till, för att ljuga en stadigvarand ungdom, ty den som i det sammanpressade Ii; vets stela linier och i sömmerskans konst ai uppstoppa och fylla, skulle funnit skönhet oc behag, hade lätt kunnat förvexla modrens oc dotterns gestalter. Signora Fortiletta steg med liflighet upp oc gick emot sin ungdomstillbedjare. En mörk rod nad hvilade på van HEernswaards allvarsamm panna. Italienskan utropade med pathos: Min dyre Erhard! Huru lycklig är jag icke som ändtligen får återse min ende, min san naste vän! Förtörnad borde jag vara, öfver at ni så länge låtit mig vänta på denna ljufva stund Dock — mitt hjerta tackar er i stället för de glädjen att få helsa er välkommen. Efter dessa i den Jjufvaste ton uttalade ord räckte kon honom handen, men den stolte Hol ländaren gjorde oförmärkt en afvärjande rörelse och i det hans skärpa blick tycktes vilja genom: borra den förfallna aktrisen, svarare han kallt: Lemnom alla ceremonier, madame! Jag gå rakt på saken. Ni ville, har ni sagt till mir bokhållare, svara mig sjelf ech ingen annan pi det af mig gjorda förslagets Endast derföre ba jar kommit hit. Vore jag ieke van vid det mindre artiga i ert kalla vattenland, så kund z bli förvånad, svarade hon. Jag vet att här är det endast af. rer, som ila med bevingade stez och det Iam hjortat linkar långsamt efter. Hos oss, i det sol Hestänsla Halien, är det tWärtom. — Yar så god och tag en stolp Med ct iIeende, som förebådade en triumf? den hon var viss alt få fira, pehade italienskar