att möjligen kunna omvända sig. Ett väldigt galiler tjenar till dörr i de oförbätterliges sal. VakHer med skarpladdade gevär stå utanför den och äro städse färdiga att, så snart den minsta motsträfvighet eller uppstudsighet visar sig i salen, skjuta midt i hopen: kulan kan ej träffa någon oskyldig. Jag fann här ungefär trettio oförbälterliga, hvilka med den största beqvämlighet häcklade lin. Tragine ensam kunde ej förnedra sig till detta arbete, utan låg på ryggen med händerna korslagda öfver bröstet och snarkade makligt. Han ville ej låta rättvisan triumfera deröfver, att han för dess skull aflade sina gamla vanor, utan plägade derföre dagligen taga sig en middagstur, och hans medfångar iakttogo under tiden den vördnadsfullaste tystnad samt hviskade ömsom till hvarandra sina fantasirika gissningar angående hvilken hjeltebedrift han utförde i drömmen, då han ännu mera förvred sitt vederstyggliga ansigte i sömnen. Härifrån gingo vi till hospitalet: ett hospital är allud ett sorgligt skådespel, det menskliga lidandets sista ord: men ett lfängelsehospital är ett ideal af ohygglighet. Jag framträdde först till en bädd, hvari en ung man om tjuge år låg; han svarade med en mjuk, full röst på läkarens frågor; en prest satt vid bädden och tröstade honom; en blomstrande, ung qvinna, hans hustru, var med den mest rörande sorgfällighet sysselsatt omkring honom; och denne unge man hade begått tvenne mord. Aftonen förut hade han dödat sin vaktare medelst knifstyng, dervid fallit och brutit sin arm. Domstolen förklarade, att han skulle läkas för att sedan undergå sitt straff. En af de närstående frågade den sjuke: huru har du tillbragt natten, Gommare?, — Förträftligt. — Du fick ett styggt infall i går afton och känner väl samvetsqval deröfver nu?, — ,Samvetsqval! min Gud, det är dumt och förbiltrar lifvet att tänka på det, som ej kan hjelpas. Denne vaktare var min fiende, han förföljde mig och ställde till förargelse för mig, när han kunde; han har gjort milt lif odrägligt, och derför måste jag hämnas. -Du kom ju i fängelse för ett brott af samma slag., — Ja, jag var soldat och måste med ett sabelhugg klyfva hufvudet på min kapten, emedan han icke unnade mig en timmasro. Man hade dömt mig till döden och förde mig till afrättsplatsen. Två af mina kamrater skötos före mig, då kom oförmodadt ett benådningsbref för mig, hvilket min moder utverkat., — Det var en god lexa, Gommare, hvarföre använde du den icke till din nytta? — Vaktaren lät mig ej röka, utan slog pipan ur min mun. Och hvad förlorar jag med lifvet? Jag har ej erfarit annat än sorg och elände, och bämndens ögonblick var sedan lång tid den enda glädjestund jag väntade.n På sidan om Gommare låg en förbrytare i dödskampen. Fans öde, hvilket, straffande, ej unnat honom den sista fröjden, rörde mig. Redan i flera dagar hade han haft döden för ögonen: då fattades han af en innerlig längtan att dö i bergstrakterna, hans födelseort. Han hade, man visste icke på hvad sätt, i fängelset förskaffat sig en arbetskarls kläder och i några dagar baft dem gömda under sina sängkläder. Slutligen, en natt, hade han stigit upp i tysthet och i feberhettan smugit sig ur fängelset; alla vakter hade redan låtit honom passera, då, vid den sista, en vindstöt bortförde hans mössa; fången skyndar vidare: döden ibland: bergen är honom kärare, än lifvet i fängelset: vakten undrar deröfver, att en arbetare ej bryr sig om alt taga upp sin mössa, springer efter honom, griper och igenkänner honom, och han måste dö i det qväfvande fängelset. Toulon är en stad full af kontraster. Det har inrättat de praktfullaste palatser till värdshus, fängelser och varumagasiner, men ingen sten och ingen konstfärdig hand hafva blifvit det öfrigt för en teater. Otaliga resande strömma tillsammans inom dess murar, de vilja gerna applådera Meyerbeers mästerverk, en dansöss genialiska steg och förvånas, då man för dem till en öde vrå af staden, der den heliga konsten är inrymd i ett brädskjul, som invändigt är beklädt med grönt papper. Trapporna äro så trånga, att endast mycket smala personer beqvämt kunna gå uppför dem. Raderna hafva blott en bänkrad, och konstvänner af medelmåttig storlek äro nödsakade att hela aftonen stå i bockande ställning, emedan de annars stöta emot lamporna. Några dagar förut hade elden blifvit lös i detta dufslag, men det hade lyckats ett olycksaligt nit alt släcka den. Sedan femtio år talar man om alt rifva huset och utvisar platsen för den nya teatern, men el underverk uppehåller ännu det gamla rucklet, och tili och med general Dugommiers bomber respekterade det. Jag såg Robert af Normandie, hvars förträffliga utförande stod i stark kontrast mot teatern, sarat bad i tysthet vid utgåendet till den allsmäktiga försynen, att den måste visa en gnista vägen till dessa bräder och aftålla konstfiendernas otidiga räddningsifver. Då jag kom från teatern, besökte jag flera samlingsställen för den sköna och förnäma verlden i Toulon, och då jag derefter åter stez om bord nå båten samt bliekade tillbaka på dagens hän