cipationslystna slafvar, m. m. i sina portföljer: ingen har ansett den blomstrande kusten mellan Toulon och Marseille, som tjusande ler mot vandraren mellan hafvets och himlens dubbla azur, värdig sin pensel. Här framträder den herrligaste sträcka af kullar, ur hvilken enstaka byar och småstäder skalkaktigt framtitta; kustens utseende förvandlas beständigt under båtens framåtilande; de mångfaldigaste sagor berättas om dessa klippmassor: sköna bergnymter hafva dragit jägare ned i djupet, bergsmän arbeta på de omätliga, underjordiska skatterna och skola en gång bringa dem i dagen, skogsrån hafva bortröfvat lyckliga brudar, och då en yngling gjort sig fri från andarnes bojor och återvändt till jorden, blef han vansinnig och kunde ej dö. . De begge hufvudpunkterna på denna kust äro Örnnäbben (Bec-de-v Aigle) och kap Siecit. De höja sig lodrätt ur hafvet, och stranden mellan dem begge har, i sin vilda yppighet, en tropisk karakter. Den dagen, då jag gjorde min lustfärd, höjdes denna genom en tillfällighet. På något afstånd från båten visade sig nemligen en skara af tumlare, hvilka dansade på de tysta, gröna vågorna; kaptenen på paketbåten lemnade mig sin bössa och uppmanade mig att skjuta; hittills hade jag alltid trott, att dessa fiskar blott uppehöllo sig i de sydliga hafven, men lade an och dödade en, på ett afstånd af två hundra steg; de öfriga sköto ned i djupet. Jag påminte mig hafva läst, att elt dylikt beundransvärdt skott lyckats för kapten Bougainville i närheten af ön JuanFernandez, och mitt bröst började svälla af jägarehögmod, då det stolta Toulon, stödjande sig mot det höga -berget, höjde sig framför mig med sina segel och master, och milt högmod neds:ogs vid denna anblick. Frankrike har upptäckt allt, med undantag af sig sjelft; det känner alla länder, men icke sig sjelft. I Frankrike, som i hela verlden, beundrar man, från sekel till sekel, Genuas, Neapels, Konstantinopels och Rio Janeiros läge, men ingen har upptäckt Toulons tjusande belägenhet. Ingenstädes kan man seen lyckligare förening af det upphöjda och det milda, af kraft och ljufhet. De branta bergen, än krönta med yppiga skogar, än blixtrande kala i solen, hvimlet af master och segel, stadens praktfulla palatser, den stolta kedjan af citadeller, som slingrar sig från den sandiga stranden till bergets topp — allt förenar sig till en bild, som ingen menniskohand försökt att afteckna, kanske derföre att den menskliga konsten ej vill synas ett hånande af den gudomliga. Sedan tolf år har jag flera gånger i offentliga blad meddelat fångars historier. En gång har det till och med, genom hertigens af Orleans understöd, lyckats mig att befria två arma barn ur dessa jordiska helveten. Det är således oklokt al mig att ännu besöka fängelser, då jag måste frukta att, genom ytterligare behandling af detta ämne, blifva tråkig. Men jag kunde ej heller denna gång motstå min böjelse och måste åtminstone meddela några frukter deraf. Framför alla andra syntes mig en förbrytare, som i alla tider kommer att intaga en plats i Marseilles annaler, märkvärdig. Den falske myntaren Arnaud de Favre har störtat otaliga familjer i förderfvet, och om icke gendarmernes allsmäktiga försyn varit verksam vid hans afresa från Marseille, så skulle folkets. hämndlust hafva besparat honom resan till Toulon. Hela staden var i uppror vid hans inskeppande, endast en menniska visade sig fullkomligt lugn: det var lången. Efter sitt häktinde undandrog han sig alla frågor af nyfikna besökande. Jag träffade honom skrifvande, just då han med ett sjelfförnöjdt leende tog pennan från papperet och genomläste det skrifna. Han helsade vänligt och värdigt på oss. Hans kraftiga gestalt och det glada, välbildade ansigtet kontrasterade besynnerligt mot hans drägt. Jag yttrade till honom: Ni arbetar på era memoirer?, — Nej, min herre, jag håller på att göra en person en tjenst. — Ert bref tyckes blifva bra långt. — Det är en bönskrift. — ,För er, Arnaud?, — Åh nej, jag ber ej om något, det är för en af mina kamrater; man måste vinna sina medmenniskors kärlek. — Huru befinner ni er här? — Ab, jag kan icke klaga. — Ni tyckes må förträffligt. — Gudskelof, jag har god aptit Dermed satte han sig åter, fullkomligt lugn, ned till sina papper, satte glasögonen i ordning och fortfor att skrifva. Vid utgåendet uttryckte fångvaktaren för mig sin beundran öfver en sådan fånge, hvilkens like han aldrig sett; redan första dagen, då han var i fängelset, hade han visat den bästa aptit, sofvit förträffligt och hvarken beklagat sig eller undrat öfver någonting. Vi gingo vidare till de; oförbätterliges sal. Här fann jag elt föremål för allmän undran: Tragine, för hvilket syndens öfriga barn vördnadsfullt böja hufvudet, liksom de vanliga djeflarne för satan. Han har utgjutit så mycket blod, att det storartade i hans jernnatur ingifver mängden fasa och insveper honom i en viss nimbus. Fan har sjelf uttryckligen fordrat att blifva upptagen bland de oförbätterliga och betraktade domrarne med det yttersta förakt, då de ansågo honom för nog svag