med tröstlös förtviflan i hjertat, redan såg sitt lifs hela lycka nedramlad i en bottenlös afgrund. Han hade lofvat bevara hemligheten; således måste han öfverge Idola, utan att förklara hvarföre. Dock, ehuru smärtande den tanken var honom att i den älskandes ögon synas trolös och äreförgälen, så var han dock öfvertygad att Idola skulle lida mindre deraf, än om den gräsliga hemligheten blefve uppenbarad. Hans förvirrade förnuft förmådde, under denna hans förhoppnings totala tillintetgörelse, icke fasthålla någon redig bild. Han insåg icke, isin djupa smärta, att brodersnamnet skulle i systerns bröst väcka känslor, hvilkas qvalfulla intryck dock slutligen skulle öfverså till ömhet och vänskap, då i dess ställe tankan på älskarens trolöshet skulle förgifta heia hennes lif. Edward hade blott i några veckor kännt och älskat Idola. Mans ömhet för den sköna flickan var således annorlunda, än om han från sin barndom hade varit förtrogen med henne, och den i hans själ djupt inrotade passionen var för stark, utt blotta klangen af systernamnet skulle kunnat utplåna den. Till och med den oomkullstötliga ifvertygelsen, hvarmed fadren hade hotat, hade cke förmått släcka hans längtans glöd. Så infann sig ändtligzen den gryende morgonen. Den genomvakade natten hade i Edwards bränneta hufvud lemnat en ryslig tomhet och i hans jerta iskylan af en hopplös försakelse. Hans jäl var uttröttad af det nattliga grubblet och det elades honom helt och hållet kraft att fatta ett jeslut för sina vidare handlingar. (Forts. följer.) Få