Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 2

lare! Din närvaro här är en tillräcklig förklaring. Otacksamme! du vågar att äfven här visa mig samma fräcka panna, hvarmed du så länge har bedragit mig. Har du, säg, har du glömt huru och hvar du lofvade mig att aldrig utan min vetskap beträda detta hus? Fräcka pojke, tig, reta mig icke! Hör du, gör mig icke ond, utan följ mig på ögonblicket; jag befaller det.n Han fattade sonens hand och ville leda honom ut, men Idola framträdde till den förtörnade fadren och bönföl!l, med blickar och ton af den renaste barnaoskuld: Hör mig, värdaste herre, handla icke i vrede mot er son. Min mor har lärt mig att vörda er såsom den ädlaste, mildaste och rättvisaste af männer och i sanning — det är icke möjligt att en mor kan bedraga sitt barn med falska uppzifter. Min mor är häftig — o! ofta till ytterligbet, uppbrusande ond — dock, aldrig har hon hårdhjertadt och utan gehör tillbakavisat mig då jag bedjande nalkats henne. Ni är ju en god far — så hör då, för er sons skull, den första bön jag ställer till er och döm mig icke ohörd. Idola hade biygt fattat den höge mannens hand och, förde den nu med vördnad till sina läppar. Vid denna ömma handkyssning smälte den bittra envishetens is uti hans bjerta. Han blickade med ett uttryck af rörelse och tillbakahållen ömhet på den hulda flickan, hvilken med from, barnslig otvungenhet besvarade hans blick. Hänförd af sin känsla, böjde han sig slutligen ned och tryckte en kyss på hennes rena, af gyllne lager omflätade panna. Den förvånade flickan sänkte blygt sina med långa, svarta fransar prydda ögonlock och mottog, som elt ödmjukt barn, den oväntade smekningen. Edwards glada förvåning vid denna seen står ej alt beskrifva; men den varade blott några flygtiga sekunder, ty redan samlade den allvarsamme fadren all sin vanliga, kalla fattning och sade: pIdola, jag har förstått dig och jag skall höra både