Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 1

ryste vid att framställa denna fråga och kramp aktigt fattande sin logegrannes hand. Dotter af densamma Fortiletta, som du till bad och sedan bortkastade, liksom en af des fäderneslands utsugna pomeranser,, svarade der elake Hooghuisen. Idola kom nu till slutet af cavatinan: i en ca dence, under hvars driller hon lät den ohejdad strömmen af sina känslor framglida, förklingad rösten i ett bortdöende pianissimo af upprepad suckar: : Caro immago del mio, Lidolo mio tu sei. Parlare non possio piu. Tidolo mio tu sei. Ion sjöng dessa ord i det hon vände sig bor! från de båda köpmännen oeh i stället ögonskenligen vände sig mot en af de midt emot stående kulisserna. Von Eernswaards skarpt forskande blick följde denna riktning. Med fasa såg han då sin son Edward stå på teatern, mellan kulisserna. Aldeles förlorad i den tjusande sångerskans anblick, upplyfte han armarna, liksom för att omfamna henne. Fadren stirrade på sonen med ett af vrede flammande ansigte. Hooghuison, deremot, gaf med synbar skadefröjd akt på sin granne; och när, vid sångerskans sista ton, en dånande bifalisstorm skakade huset, sade han, tjenstaktigt: Ja ja, den här gången måste du tro, tro dina egna ögon; det är din herr son sjelf i egen person. Jag lofvade ju att du skulle erhålla öfvertygelse. Dock, tilläfventyrs är du ännu icke öfvertygad. Det der kan ju vara ett tillbedjande par distance och icke något bevis all Edward har lyckats., pLyckatsl upprepade Eernswaard, utom sig: ,vore det väl möjligt att Edward kunde glömma sig ända derhän ? Hvarföre icke,, sade hans plågare, leende, han följer ju blott sin fars exempel. Måste jag då