Aftonbladet – 9 februari 1843, sida 1

märksamhet på första radens loge närmast teatern. Deruti suto herrarne Iooghuisen och van Eernswaard den äldre. Det väckte allmän förundran att se dessa båda herrar ensamma upptaza den rymliga logen, då alla de öfriga logerna deremot voro öfverfulla och knappast kunde rymma antalet af de granna damer och herrar, som der voro sammanträngda. ITooghuisen talade och gestikulerade ganska liflist med sin allvarsamma granne, hvilken med pänd uppmärksamhet betraktade den unga sångerskans böga ädla gestalt och syntes i djupet af sin själ skakad af hennes klockrena röst. Han lyssnade till dess silfvertoner med alla tecken af en stum beundran. Operan fortgick imedlertid; man var nu kommen till den scenen då Julia i smärtsam vällust låter den heliga elden slockna vid den älskade Lucini bröst. Idola sjöng härvid den italienska nationaleavatinan: Lidolo mio tu sein Hon hade med sina kärleksandande toner, bvaruli hela hennes känslas glöd inströmmade, upphöjt denna enkla visa till publikens älsklingsmelodi och miste under hvarje representation upprepa den. Lik den renaste englamusik svälvade dessa harmoniska toner öfver den i andlös tystnad lyssnande församlingen. Van Eernswaard hviskade liksom för sig sjelf: Vid himmelen! det är samma röst, samma rollande behag, som för ...; Som för tjugofem år sedan satte dig i låga, tillade Flooghuisen, dock å här mera innerlighet i hänslan, mera sammansmältning al toner. OD, min Idola är idel känsla. Hon förenar dermed din Fortilettas slödande kraft. Ja, det är just samma visa hvarmed hon fångade dig. Mins lu huru ofta hon försäkrade dig: Eidolo mid tu set! men du var det dock icke ensam, min subbe lilla., Jeh denna Idola ör verkligen hennes dotter? viskade van Eernswaard åter, i det han nästan