Aftonbladet – 7 februari 1843, sida 1

älligt de dammsmål, som möjligen kunnat fall: dem. ,Jan, kalla hit Sachterwanst. Tjenaren försvann. Ernswaard skred tankfull ned bänderna korslagda på ryggen, af och an Han tycktes icke bemärka Gertrud, som med förvåning betraktade honom. Det var första gången inder ett tjuffemårigt äktenskap, som hon ickt ick någon heNhing, någon varm blick af den allvarsamme, men dock alltid kärleksfulla mannen. och — ändå såg hon honom för första gången på lenna dag. God middag, Erhard, sade hon sakta. Men den milda rösten träffade blott den tankulles öra, icke hans känsla; det var som om hon talat till en sömngångare. Gertrud blef ängslig. Sådan hade hon ännu Idrig sett den gode mannen, som annars var vid så jemnt lynne. Hon reste sig upp och nårmade sig honom, mildt förebrående. Ha dina affärer på börsen gått så dåligt i dag, utt jag derföre skall gå miste om en helsning ?) Hvad talar du om börsen ?, ropade Eernswaard ippfarande och stirrade med vred blick på den särleksfulla makan. a Vid Gud! du är sjuk, Erhard, du är dödsblek, lin hand är iskall — jag skall genast skicka efter loktorn — jag skall laga till något bjertstyrkande it dig — får jag det? — OO. se dock icke så kallt på mig! Icke sant, bäste BErbard, jag får u sjelf sköta om dig? Ja, Gertrud, gå — gå straxt och laga till åt mig hvad du villn, svarade den upprörde maren, som icke ville att hans fru skulle vara vittne ill hans samtal med bokhållaren. Gertrud skyn