Aftonbladet – 6 februari 1843, sida 3

följa. Många afgå också till Algierien och flere andra länder. Detta är en så mycket större förlust för staten, som ön Sardinien, hvilken icke har mer än en half million menniskor, kan med lätthet föda sex millioner, och af ålder skall varit bebodd af fyra millioner. Hvarföre söker icke staten att underlätta utflyttningarna dit? Detta kunde icke blifva så svårt, då ön är ovanligt fruktbar, isynnerhet på spannmål, äfvensom alla andra slags frukter trifvas der, samt det icke är någon brist på hamnar och förmånliga handelsplatser. Hvarföre skulle icke de utvandrande föredragå ett land, der de förblefvo i förbindelse med sitt gamla fädernesland och der hvar och en talar god italienska, framför en vild fremmande verldsdel? Men de frukta att på Sardinien återfinna de förhållanden, som skulle erinra dem Om sitt fädernesland. Dertill komma febrarna, som grassera på ön, emedan genom den aftagande befolkningen och deraf följande brist på odling, en mängd träsk, liknande de pontinska, bildat sig och sprida farliga dunster. Regeringen har imedlertid i nyaste tider vidtagit några åtgärder, för att uttorka dessa träsk och draga till sig invandrande, derigenom att den utan afgift tilldelar dessa sednare jord att odla. Ändtligen har ett sällskap bildat sig i de lägre sumpiga delarne af ön, som företagit odling af kaffe och andra sydländska växter i stort, hvilka, i fall de trifvas, kunna blifva af mycken vigt. I afseende på tullar och handelsrörelsen skiljer sig ön Sardinien från den öfriga delen af konungariket. Den har en egen tullförvaltning, och om dess produkter vid införandet i Genva också äro underkastade en lägre tull än utländska, så hämmar likväl detta, fullkomligt i den italienska partikularismens anda införda tullsystem, öns uppblomstring. Den närvarande vicekonungen af Sardinien berömmes såsom en insigtsfull man, hvilken ön redan bar mycket att tacka för, förnämligast hvad en större säkerbet på vägarne och i handel och vandel beträffar. Besittningen af ön befordrar naturligtvis icke -litet den piemontesiska skeppsfarten, äfvensom öfverbufvud en stor böjelse berrskar för sjöväsendet kring det Liguriska hafvet och ypperliga matroser der anträflas. Blott för några år tillbaka vågade man ingen utflygt på Sardinien utan militärisk betäckning: till och med i städerna var man, nattetid, icke säker till lifvet på gatorna. Denna osäkerhet har nu upphört. Polisen handhafves öfverhufvud med mycken kraft och stränghet genom de i hela riket fördelade karabiniererne, ett slags gensdarmer till bäst och fot, som hafva hög sold och öfverallt förvärfvat sig aktning. Piemontesarne skryta icke litet af att man nu utan fara kan genomresa deras land med pengar 1 öppna handeny, såsom de säga. Om detta med skäl antyder på energi i en gren af förvaltningen, så är likväl ett land så mycket lyckligare, ju mindre militärmakt der behöfves för ordningens upprätthållande och en inrättning, sådan som Englands, der konstapelns enkla tecken är tillräckligt för att bibehålla ordning, måste då vara mycket att föredraga, framför det lands, der man vid hvarje steg måste knuffas med beväpnade och känner sig bevakad af bajonetter. -Om staten lägger allt eftertryck på den beväpnade styrkan mot brottet, så kämpar den, likt dåliga läkare, mer mot symptomerna än sjukdomens grund, äfven utan afseende derpå, att den viljelösa vapenmakten kan blifva ett ganska vådligt verktyg för despotismen och sodtycket, och sålunda alltid är ett tvetydigt sodt för folket. Brotten utgöra samhällets sjuklomar och för att befordra dess helsa, att Iyfta folkets moralitet är gensdarmeriet mycket mindre tjenligt, än ett grundligt aflägsnande af elänlet bland befolkningen, undervisning och sorgfälig uppfostran, välståndets utbredande och framör allt en god lagskipning. Ickeen beväpnad beoende makt, utan oberoende, välbesatta domstoar äro de rätta läkarne för moralisk sjuklighet; y den förra, om den i dag träffar förbrytaren, san i morgon krossa den bästa medborgare och osterlandsvän och således bjelpa till att försämra olkels ställning. Jag är långt ifrån att tadla Piemonts polisinrättning; men jag kan icke tillägga lensamma något stort värde, så länge hvad som ir vida vigtigare, tyvärr, befinner sig ställdt i skuggan, hvaribland jag vill räkna en god offentig rätts-skola. Då man hörer den högljudda klasan öfver dålig lagskipning, öfver ändlösa proceser, ja till och med öfver domares falbet (såsom nan påstår i följd af otillräckliga löner) hvilka örsätta den ända öfver måttan tryckta befolkninen i ett rättslöst förhållande till de rike; och de välmående, hvilka önska ge sina barn en god ippfostran, utan att vilja lemna dem i jesuiteres händer, äro tvungna att sända dem till Frank