Aftonbladet – 6 februari 1843, sida 3

liges prepotens i verldsligt hänseende just för svaga den djupare grundade makten öfver själar ne; ingenstädes fann jag mera böjelse till ateisn mera Voltairiskt hån i hjertat, mer hemlig ska deglädje öfver de antiecklesiastiska sträfvanden: mera ögonspel med främlingar. Böjelsen fö Frankrike visar sig till och med i det yttre. P intet annat ställe har den fransyska civilisatio nens smink besvärat mig så, som i Nizza. All har den franska snitten: kläder, paryrer, boda värdshus, kafeer, rakstugor. Nådig frun och hen nes kammarjungfru, herrn och hans dräng, all rådbråka de franska. Hvad kan väl vara veder värdigare, än då folk prunka med lånta kläder och hvad hänför oss mera angenämt, då vi in träda i ett främmande land, än denna ezendom lighet, som friskt och mäktigt strömmar emo oss från alla väsen? Genast vid ankomsten til detta sköna land erinras man om Italiens upplös ning och slapphet, som icke förmår ställa någo hinder för utlänningens infall, icke låter det åter komma -till sig sjelf och till medvetande af eze värde såsom nation. En mängd främlingar, van ligtvis 2 å 300 familjer, hvilka af det milda kli matet och öfverflödet på de kostbaraste frukter äfven ofta af omsorgen för deras helsa lockas til ett längre uppehälle derstädes, bidraga till at göra det utländska högre skattadt än det inhem ska. Den beklagliga bristen på energi hos ita lienska pressen bidrager äfven, att folket i dett gränsland, som talar en provengalska nära lik nande italiensk dialekt, mindre sysselsätter si med öfning i landets ädlare samtalsspråk, än in lärandet af ett främmande språk. Allt detta hän ger tillsammans och synes icke kunna ändras, si länge intet utrymme för friare skapelser oc! handlingar är det italienska folket medgifvet Huru olika visar sig dock nu en till franska ge bitet stötande spansk småstad emot en italiensk Jag vill derföre icke ankiaga folket, utan snarar ett oblidt öde, som man snarare bemödar sig kon servera än förbättra... Om :den i framtiden blickandes öga härvid fördystras, så sofver dock ick vedergällningen för alltid; ju mer den egna an dan försvagas, det egna folklifvet mattas och ut tömmes, desto större makt öfver detta folk för värfvar någon. främmande anda, och dertill jus den; som genom sin naturliga art äger mest kraften till verksamhet. Om derföre icke nåvo grundligare reformförsök åvägabringas; kan der tid varda kommande, då en storm bortsopar foll och regering i samma afgrund, då frihet och obe: roende gå förlorade till utlandet. Nizza är eljest en täck, modern stad, i åtskil liga delar väl mycket stel och förnämt bygd, de äldsta trång och smutsig. Dess läge vid der blåa bugten, omgifves af grönskande höjder är högst romantiskt; leende blomster-trädgårar skuggrika promenader, doftande ängar, och isynnerhet den omgifvånde bergstrakten, som är be täckt med fruktträd och upplifvad af landtgods utgöra dess prydnad. För sjöfarten är Nizza ganska väl beläget vid farten emellan Rhonemynningen och Genuesiska viken. Ypperliga anläggningar skydda mynningen af hamnen, som naturer ingrält i klippan, mot öppna hafvet, som ligger på. Hamnen är likväl liten, trång och svårt tillgänglig, och vid en mera uppblomstrande skeppsfart måste nödvändigt en större utvidgning dera! ske. Jag såg endast 50 fartyg, af måttlig storlek och föga lif och rörelse. I anseende till hamnens trånga inlopp är infarten för fulla segel icke utan fara, hvarföre fartygen på redden nedtaga sina sesel och låta bogsera sig in i hamnen af smärre kaner. De större handelsskeppen gå för ankar i den 34, mil derifrån belägna sköna hamnen Villa Franca, för att der urlasta i smärre fartyg eller ock landvägen låta föra sin last till Nizza. Denna hamn äger allt, som fattas den andra, den är ljup, rymlig och beqväm. Kanhända skall hufvudstaden i grefskapet en gång sträcka sig ända hit. Så länge klostren och de stora egendomsägarne nnehafva all jord och grund, utan att några väsendtliga förbättringar påtänkas, och de fleste in)yggarne endast, bestå af daglönare, som i sitt anetes svett förvärfva ett magert bröd — så länge saknas grundvilkoret för ett bättre tillstånd i folkets lif. MHäraf följer äfven talrika utvandringar ur Piemontesiska länderna, och då staten saknar aona kolonier, så gå alla de utvandrande för alllid förlorade för densamma, likasom händelsen är med Tyskland. Då nemligen landets beklagansvärda tillstånd icke för den talrika arbetsklassen erbjuder någon lindring, hvad blir då densamma öfrigt annat än ett bedröfligt allmosesamlande lif ller utvandringar? De fleste draga till Amerika, eh hufvudsakligen till Buenos Ayres, i hvilken rälbelägna stad en stor mängd at Italienare redan edsatt sig. Sällan går ett skepp från Genua till vAdamarila utan att hunrdrada utvandrarn mad