Aftonbladet – 6 februari 1843, sida 3

af en resande. Om man från Frankrike eller Spanien kommet till Piemont, gör den mängd prester och munkar, man der träffar, ett eget intryck. För några decemier sedan var differansen mindre i ögonen fallande; nu ser det ut, som om munkar, hvilka äro liksom försvunna ur Frankrike, tagit sin tillflykt till Italiens jord. Detta är isynnerhet frappant i gränsprovinsen, grefskapet Nizza. Ofverallt ser man kloster och stift på den fetaste och bördigaste jord och rika tionden förskaffa alltför minga lättingar ett sorglöst och makligt lif. Man reser nästan alltid i sällskap med andliga och klosterfolk, som icke sällan ur fickan uppdrager sitt breviarium och, till de resandes uppbyggelse, derur högt uppläste böner. Ofta finner man äfven bland dessa muntra sångare och bordskamrater, som erinra om den modige munken i Fvanhoe. Någonting mycket vanligt är det att se dylika svartrockar helt naturligt sitta och snacka med folk eller promenera med unga, sköna damer. Men derom öfvertygar man sig snart, att man icke kan mäta fromheten i landet efter antalet. af de andliges kaftaner. Tvertom tyckes de andANTECKNINGAR OM PIEMONT,