Aftonbladet – 4 februari 1843, sida 2

pande, hvari den tvärtom måste hafva sin rättmätiga andel genom sitt kända inflytande inom åtminstone ett par stånd. Skulle det för öfrigt vara en sanning, alt de öfverskuldsattes, d. v. de ruinerades intresse är öfvervägande inom de fyra stånden, så är väl detta ett af de bedröfligaste bevis på bristfälligheten och ruttenheten : det närvarande representationssättet. Ty om de! annars är obetvifleligt, att Svenska folket måste anse sin nationalbank såsom en den största dyrbarhet det äger, näst den konstitution, hvarpi sjelfva det representativa samhällsskicket hvilar, så kan man icke heller tänka sig, att denna dyrbarhet är i bättre vård hos någon än hos dem, som verkligen och på ett ändamålsenligt sätt skulle representera folket. Minerva har således här sjelf gifvit ett argument i händerna på dem som önska reformen. Man må likväl ej föreställa sig att detta är hennes mening, och hon har jemväl sörjt för alt insen må misstaga sig i detta afseende. Hon låter nemligen äfven påskina, att bland dem som vilja hafva en riksdag nu, äfven äro de som önskade genomdrifva Konstitutions-Utskottets representationsförslag, och meddelar i sammanhang härmed den oväntade uppgiften, hvarom vi åtminstone icke hört något tillförene, att det nu som bäst utsprides, att Konungen icke skulle vara obenäoen för förslaget. Detta alit är dock egentligen blott en inledning till hufvudsaken, som innefattar en förmaning till Konungen, ehuru naturligtvis under en vördnadsfull ton, att besinna, alt det är de fyra Ståndens val, som han bar att tacka för sin krona, och att denna krona har en borgen för sin varaktighet uti just legitimiteten af dessa samma fyra riksstånd, som man vill inbilla nationen, att Konungen skulle kunna räcka bjelpsam hand till att upphälva; — — Läsaren förstår väl slutsatsen — —I Man kan icke neka, att uppfinningen al denna förtäckta botelse är fintlig, så Ull vida, som man afser det ändamål för hvilket den hufvudsakligen är beräknad, neml. alt i öfversällning föreläsas en åltioårig Konung, hvilken bar en naturlig ömhet om sin dynastis bestånd, och som man torde föreställa sig såsom icke alldeles känslolös för de inbillade farhågor och skuggor i nyssnämnda hänseende, dem mången annan utan tvifvel redan sökt ställa framför honom i hemlighet, på samma sätt och i samma ändamål, som det nu skett offentligen i Minerva, nemligen för att åstadkomms eller stärka hans obenägenhet mot reformerna Ty sådana medels begagnande utgör ett ganske vanligt konstgrepp af regenters omgilning, för al! hålla dem aflägsnade från folket och dess intres sen. Inför allmänheten är dock finten nästan föl plump, emedan hvar och en måste inse, att om kronans och dynastiens legitimitet icke skulle hvila på något annat än de fyra riksståndens fort farande, så gifver historien med sina föredömer det viltnesbördet, att -detta stöd i och för sig sjelf är ganska opålitligt , der icke något anna! finnes. ERE