STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN BEHANDLADE I BREF AF EN GAMMAL BEKANT. SJETTE BREFVET. Den ryktbare ,skildraren är åter ute och gör sig påmind af allmänheten, och den tidpunkt, i hvilken hans ,sjetle bref utkommer, som i förrgår lemnade pressen, är synnerligen väl vald, för att spänna den allmänna nyfikenheten på hvad han har att säga. Den stora begärlighet, som Hr Crusenstolpes skrifter en gång vunnit och hvilken snarare tillän aftager med hvarje nytt arbete han lemnar, gör det öfverflödigt att i Aftonbladet upptaga någon mera detaljerad resymå af detta sista brefs innehåll. Hvad serskildt derom kan yttras, såsom en fördel för läsaren år, att Författaren alltigenom hållit sig inom det område eller den skriftställareart, hvarutij han egentligen är mästare, nemligen att mindre gifva sig in i några djupa spekulationer i politiska och sociala frågor, än att föra det lilla kriget, om man får tillämpa detta uttryck äfven inom litteraturen, d. v. s. att sammanställa, kombinera och gruppera notabiliteterna och föremålen för dagens uppmärksamhet, med ett ord, framställa tablåer och ornera dem med en mängd smådetaljer och dagens on dits,, som annars skulle bortfalla. Detta slags skriftställeri väckte i början en oerhörd både sensation och förskräckelse, men är, såsom man nu mera haft tillfälle att se, icke alldeles så farligt, som man inbillat sig. Allt detsamma har man i långliga tider haft i andra länder uti den talrika memoiroch charivari-litteraturen, utan att serdeles skada deraf uppstått, men väl mången intressant upplysning vunnits, månget rykte beriktigats. Hela denna litteratur har också sin alldeles egna ståndpunkt i allmänna omdömet. Den är förnämligast baserad på det anekdotiska och pikanta, som ligger utanför det egentligt officiella och den juridiska bevisningen. Derföre händer det ock, att ingen så noga räknar på dess tillförlitlighet, i egenskap af historisk källa — det kommer likväl an på serskilda omständigheter . — men den intresserar imedlertid såsom ett slags anteckningar i marginalen af den egentliga historien, om hvilka hvar och en väl på förhand vet,; alt en stor del ej får antagas såsom säkert, men i alla fall kan i en framtid gifva anledning till närmare undersökning, dervid månget intressant bidrag kan utsoffras. Det mest genomförda stycket i det nu utkomna brefvet är kanske det, som handlar om dispositionen af vissa bland de i Gustaf IIE:s kistor i Upsala funna bandlingar till Frimurareorden härstädes och jemförelsen mellan denna disposition och testators förordnande, att alla med frimurarekors märkta papper ej skulle få öppnas af någon annan, än den regerande konungen af hans ätt. Författaren anser nemligen, att då någon sådan konung ej finnes på tronen, så hade fäderne i Upsala i hvilkas vård papperen voro anförtrodde, åtminstone icke ej bordt lemna dem ifrån sig, innan Ständerna blifvit rådfrågade, huru de under nuvarande förhållanden borde disponeras, helst då Gustaf HI, om hans afsigt varit, att de skulle begrafvas i Frimurareordens gömmor, troligen utan omgång sjelf hade lemnat dem dit. Detta bevisar han ock på ett säll, som verkligen synes obestridligt, och ställer i sammanhang dermed några märkliga resonnemanger rörande friureriets väsende i allmänhet och dess möjliga politiska syftning. Bland de öfriga kapitlen fäster sig uppmärksamheten synnerligen vid tvenne; det ena om Sveriges nuvarande diplomatiska förhållanden, det andra om de sednaste utnämningarne till konseljen. Båda dessa läro afbhandlade med en stor talang. Vi meddel SINE ESTATE NT IAS RER STAR RE HSK IOK NESSER